En iransk man återkommer till Paris för att skilja sig, och då får han användning för sin mognad som make och far när han möter det förflutna. Det gäller inte så mycket hans gamla liv med sin fru, som hennes blivande nye man och hans sorgliga äktenskap. Det är melankoliskt och stillsamt, men egentligen omskakande. Filmens stora kvalitet är det välskrivna manuset, som på en gång är lättbegripligt, nyanserat och fyllt med en rad dramatiska vändningar och avslöjanden. Det kunde ha blivit en bättre såpopera, men den konsekvent allvarliga tonen och mänskliga rikedomen höjer filmen till äkta drama. Kanske är det en av årets bästa filmer.
Förutom äktenskap och skilsmässa handlar det om ruskigt tragiska missförstånd, självmordsförsök, inbillad och verklig skuld, bittra anklagelser, svartjobb, tonårstrots och hemliga kärleksbrev, en klassisk kliché i melodram, här i modern mejlform. Allt detta påverkar alla inblandade, men huvudpersoner är nog främst hustruns blivande make och tonårsdotter. De mognar mest av att få veta sanningen om vad de själva och andra har gjort, tänkt, känt och trott vara sanningen om det och det.
Skådespelarna är bra utan att glänsa. Spelet är medvetet enkelt och okonstlat. Tonen, replikerna och närbilderna av samtalande människor verkar tydligt inspirerade av Bergmans Scener ur ett äktenskap.
Här finns inget av det teatralt tillspetsade från Bergmans, Noréns eller Strindbergs andra äktenskapsdramer. Heller inget av det ruskigt omskakande, såriga i amerikanen Cassavetes eller fransmannen Pialats filmer i samma stil. Den nästan totala frånvaron av musik får åskådaren att ytterligare lyssna uppmärksamt och eftertänksamt på vad människorna säger. De vardagliga Parismiljöerna är mycket levande fotograferade.