Dotter eller Johanna Jansson som hon egentligen heter känns mer som sprungen ur ett 60-talets swinging London än från de Värmländska skogarna. Dotter har ett musikaliskt uttryck som ligger nära Duffy och en scen-attityd som Amy Winehouse. På scen tillsammans med sina fantastiska medmusikanter skapas ett fantastiskt sväng som i vissa låtar kläs i moll. Det är vackert och det är innerligt.
Jag satt i min stol i Hörsalen och tyckte att Johanna påminde om en Gothisk Galadriel, jag kunde inte släppa den tanken. Mystisken ligger som en varm hand över scenen. Det blir i slutändan en väldigt fin stund. Och jag är innerligt glad att jag besökte spelningen och kan nu lägga till en ny favorit till samlingen. Dotter, lägg namnet på minnet.