Dörren öppnas till stickandets värld

Och ja, jag vet. En av mina kompisar påpekade det. "Grattis Hannah, två år senare." Jag har nämligen först nu fattat hur häftigt det är att sticka. Och tagit upp det med hela min själ, jag stickar som en galning. Fyra sjalar har sett dagens ljus, två har jag gett bort, en har jag repat upp och en är på väg! Den stora världen känner vi till, åtminstone till det yttre. Men det finns en mängd små världar också som vi inte känner till, fanns de kan finnas nära oss. Det kan vara roligt att besöka en sådan värld. För mig har nu dörren öppnats till stickandets värld. På jobbet har vi bildat en liten grupp som varannan måndag sitter i personalrummet och ägnar sig åt handarbete i alla dess former. Utgångspunkten var alla dess former, men alla stickar. Sjalar. Jag har nu fått lära mig att lägga upp maskor, räta, och hur man ökar varv efter varv. Nu har jag en halv grön sjal som skiftar i olika nyanser ju längre man stickar. Helt otroligt. Och detta var för mig helt okänt! Och udda. Min mormor har ju stickat jämt, men det är ju sånt mormödrar gör. Inte jag. Första veckan i stickandets värld tillbringades som i feber, vi pratade inte om annat än stickning på jobbet, jag gick upp fyra på morgonen och satt med de nyinköpta bambustickorna i storlek 8 och stickade tills axlarna värkte. Stickning kan sammanfatta vår tid på många sätt. Idag mer än någonsin tidigare är det tillåtet och uppmuntrat att odla sin egen stil, och då stickning kan utföras på så oerhört många sätt passar stickat in på många stilar och individer. Att sticka är ett sätt att meditera; i en tid då mycket går väldigt fort blir stickningen ett sätt att ta kontroll över sin egen tid. En stickning representerar livet; du har en grundförutsättning men du formar det som du vill och gillar du inte resultatet så repar du upp och börjar om igen. Garnet är meningslöst tills du fyller det med en mening. Liksom livet. Du går aldrig ner i samma flod två gånger när du stickar, varje sak blir unik även om du använder samma mönster. Det finns en gränslöshet inom stickandets gränser som är mycket tilltalande. Stickningen utvecklar kreativiteten och fungerar förebyggande mot demenssjukdomar. Genom att använda händerna på ett sätt som tillåter hjärnan att slappna av under tiden håller man degenereringen stången. Att sticka innebär inte bara att göra räta maskor. Man kan också göra aviga. Utvecklingen går obönhörligt framåt, nu har jag tröttnat på rätstickade sjalar och ska börja på ett par benvärmare istället. Med också aviga maskor. Kanske lär jag mig att sticka flätor och förstå vad ödhpt betyder i en stickbeskrivning också. Vi får se.

Dörren öppnas till stickandets värld

Det är lika bra att säga det på en gång. Det är möjligt att det KAN vara en trettiofemårskris. Men jag tror inte det, jag vill se det som att jag ständigt vågar utmana mig själv och att jag är ovanligt kreativ.