En slarver som levde på studielån, KAS och soc. Ville vara poetbohem, och det var jag väl också, med förbehållet att jag inte skrev så värst mycket dikter.
Det var en lördag, det var alltid lördag, det var fredag lördag jag levde för. Dagarna emellan var bara en grå kulvertering av vardag när jag hängde på bibban eller gick på sporadiska Komvuxlektioner.
Det var bra att vara poet, att kalla sig poet, för ingen annan kunde heller nåt om poesi, så därför kunde jag låtsas att jag kunde massor, och detta gjorde mig till något.
Jag var poeten.
Och mitt i krogröken och sorlet just den här lördagskvällen öppnades dörren till New Delhi och några från Reeperbahn kliver in; Olle Ljungström och Dan Sundquist och ett par till. Jag kände igen dom fast jag nästan bara lyssnade på 60-talsmusik då. Och just som Olle Ljungströms unga nervösa blick började söka efter nånstans att sitta vrålade jag:
”Kolla in! Freestyle är här!”
Freestyle var det löjligaste i musikväg jag kunde komma på att ropa. Olles blick låstes på mig, direkt, i hopplöst förtvivlan, och han stretade sig fram till mig där jag satt och flinade. Han knölade ner sin lilla röv i soffan mitt emot och jag tänkte att nu jävlar är popstjärnan lack.
Men han var inte sur alls. Men han var hypernervös och så där skyggt neurotisk och så himla vacker att jag nästan ville hålla om honom och trösta. Olle frågade om och om igen varför jag hade ropat Freestyle av alla mainstreamjävlar.
”Faan”, sa jag. ”Det var ju bara ett skämt.”
Det tog ett par stora stark innan Olle kom i fas igen. Han var ju en trevlig och sund kille. Vi babblade på och det visade sig att Reeperbahn lirade på Queens Corner, ett disko, bara 200 meter från Delhi. Någonstans inom mig visste jag att dom skulle spela men jag gick aldrig på sånt. Det var för dyrt och jag ville ju vara full istället för dom fattiga slantar jag lyckades bomma, trixa mig till eller skaffa på andra sätt. Annat än krogen var onödigt på nåt sätt. Alltså, om Stones eller Velvet Underground hade spelat, då hade jag ju gått, men inte Reeperbahn. Men vi drack öl och vin och snackade lite, Olle jag och trummisen, och ett par snygga väldigt svala tjejer som såg ut som Roxy Music-omslag.
Jag hängde med dom till QC, i min gröna, trasiga jacka och jeans. Vi drack punsch så läpparna kletade ihop och hade det trevligt. Utom den där skitdryga Dan, han pratade knappt alls, blängde bara under sin fula deco-lugg och hånglade med sin griniga fotomodell.
Jag lyssnade när dom spelade. Det var väl sådär. Inte alls min grej.
Jag hörde väl halva giget, men sedan tröttnade jag och blev törstig och stack till Delhi igen. Till dom jag kände.
Där jag var poeten.
Kolla in! Freestyle är här!
Otroligt.