I morgon är det dags igen. Ja, för det där man knappt orkar prata om längre. Det finns ju redan så många experter på det här med melodifestivalen och jag är tyvärr fullständigt schlager-omusikalisk. Och så är det ju denna eviga Bert Karlsson Däremot kan det vara intressant att bedöma bedömarna. Och det finns mycket att bedöma, nästan oöverskådligt mycket faktiskt.
Jag gjorde en liten – helt ovetenskaplig – sammanställning över våra två stora kvällstidningar i söndags och här har ni resultatet, läs och begrunda.
Aftonbladet slog till med åtta sidor om festivalen. Dessa sidor fylldes med sex artiklar, åtta notiser samt två krönikor. Sedan fanns förstås en del annat smått och gott som läsarnas hyllningar, schlagersoffan, bildkollage med mera. Och så denna Bert Karlsson Den största höjden på rubrikbokstäverna var 4,8 cm. Alltså närmare en halv decimeter; det är vad jag kallar krigsrubriker. Några nyckelord: ”Skandal”, ”krossade”.
Expressen är inte sämre, inte alls. Man trumfar med nio sidor, även vad gäller krönikörer tar man täten med hela tre stycken. Man har sex artiklar, fyra notiser och en hel del småkrafs och så hugger man till med 5,2 cm i rubrikhöjd. Respekt! Man bjuder också på ett lite mustigare språkbruk: ”Fiasko-ilskan”, ”bomb”, ”chock”.
Som många säkert redan fattat ligger en latent fråga begravd i alla denna statistik: Är detta rimligt?
Symbiosen mellan nöjesindustrin (sällan har detta ord använts mer rättvisande än i detta sammanhang) och media är här nästan övertydlig. I mitten står Christer Björkman och gnuggar händerna.
Fler gnuggande händer finns, till exempel de låtskrivare som kommer tillbaks år efter år med alltmer flagnande handflator och kränger sina pastischer; och så denna Bert Karlsson
En hel ambulerande scenshow åker runt och plockar in goda inträden Sverige runt i över en månads tid; biljetterna i finalen kostar från 995 :- till 3200 kr (!). Så får ju förstås SVT goda tittarsiffror så att man kan fortsätta hävda sin särställning.
Mitt svar på frågan ovan är: Nej, knappast. Omfattningen på skriverierna om det här spektaklet är helt absurt och media borde ha betydligt bättre saker att göra än att hjälpa upp karriärerna för en mängd halvartister (undantag finns) som nischat på att tävla med medioker, opersonlig och tom musik som i regel skrivits av proffs som valt att husera i denna lilla avkrok av konstformen musik.
Nu ska också sägas att jag egentligen inte har något emot populärmusik eller ens schlager. Förmodligen sitter jag där på lördag med cheeseballs och ett glas vin och retar mig på omröstningen. Men proportionerna, proportionerna