Det kanske är lite onödigt att komma dragandes med julbordsmetaforer så här när ni som bäst har börjat återhämta er efter de förätningsrace som hör julen till. Men jag känner att jag är tvungen här.
Östgötateaterns Vintervarieté är nämligen nästan exakt som ett julbord. En föreställning fullproppad med så många olika smakprover att det är svårt att hålla räkningen och där mycket av det som bjuds egentligen ligger på väldigt olika sidor av smakspektrat. Tragik blandas med komik och akrobatik med monolog på samma sätt som gröt med skinka och sill.
Ur ett sådant perspektiv är första akten snarast att betrakta som sillbordet. De där kalla rätterna som egentligen inte är så intressanta, men som man måste genomlida för att komma till de varma delikatesserna.
Bortsett från S:t Kuryakos kyrkokör som sprider fin stämning är det mesta ganska tungrott. Inte direkt dåligt, men inte heller intressant. Det är några platta sångnummer, sketcher och danser. För att då inte tala om en alldeles, alldeles för lång variant av Snövit.
Monologen om hur porrig julen har blivit (eller inte blivit) hämtad från Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst är förvisso vass, men känslan är att den går lite över huvudet på publiken.
När det som mest börjar bli en transportsträcka där man som mest kan glädja sig åt de fina skådespelarprestationerna blixtrar det emellertid till. Richard Carlsohn sjunger Winter's On The Wing oerhört tjusigt och Tobias Almborg leder styrkorna i Blå Tågets Nya vantarna vilket får publiken att pauslunka ut i foajen med tillförsikt.
Tillförsikt som blir belönad. Andra akten är nämligen varmrätterna. Den är betydligt mer tilltalande och välkomponerad.
Framförallt imponerar Norrköpings ungdomscirkus som drar ner kvällens största applåder efter några våghalsiga övningar. Det är riktigt kul att de får chansen att visa upp sig på Östgötateaterns scen.
Till höjdpunkterna hör också en sävlig tolkning av Hjalmar Söderbergs Pälsen, tonsatt med Vivaldi och där Richard Carlsohn, Nicolas Silfverskiöld och Christian Zell spelar med välavvägd skärpa.
När ensemblen avslutar med sång och lyset tänds känner man sig ändå ganska nöjd. Och till skillnad mot på ett riktigt julbord lämnar vi salongen utan att känna oss så där jobbigt sprängmätta. Detta trots att varietén är närmare två och en halv timme lång.
Det är ändå ett gott betyg efter en bra andra akt.
