BLÅ SKYMNING
Joan Didion
Översättning: Ulla Danielsson
Atlas Förlag
Hur förändras en människa av att förlora sitt barn och sin make inom loppet av 20 månader? Och att efter det långsamt åldras och titta över sitt liv och acceptera döden? Blå Skymning är en självbiografisk historia med tankar och reflektioner kring livet i stort och smått och i sorgens skugga. Det är ett försök att förstå livet efter att ett barn dör.
1963 debuterade Joan Didion som romanförfattare. Hon har skrivit fem romaner och åtta faktaböcker. I sin hyllade roman Ett år av magiskt tänkande berättade Didion om året som följde efter att hon förlorat sin make. För den erhöll hon National Book Award. Under bokens tillkomst, avled även deras dotter.
Blå skymning är ärliga reflektioner kring moderskapet och hur döden påverkar oss. Det är en osminkad drabbande skildring som är självbiografisk utan att vara sentimental. Händelser för länge sedan sätts i samband med dödens faktum. I eftertankens kranka blekhet ser händelser annorlunda ut än när de skedde. Hon söker sin dotter i sina minnen, vem var hon egentligen? Hon letar desperat efter dottern i den oklara dimman som är det förflutna.
I förbigående nämner hon hur hennes syn på minnessaker förändrats. Tidigare sparade hon på saker, nu vill hon inte veta av dem. Hon vill inte bli påmind. Varför sparar vi på minnen? Kanske för att visa barn och barnbarn och berätta vår historia?
Författaren ser förvånansvärt objektivt på sitt föräldraskap. Hennes rannsakan är en uppgörelse med sig själv och livet. Joan Didion är ingen vanlig människa. Det är ofta problemet med självbiografier som behandlar sorg och känslor. Huvuddelen av dem är skrivna av människor som inte behöver kämpa för överlevnad i sin vardag trots sorg. Förmågan att uttrycka sin sorg genom skrivande och tid att reflektera är få förunnat. Men hennes biografi sätter ord på känslor och tankar kring sorgen, och visar vår sårbarhet. Kontrasten mellan hennes objektiva analys och det sköra och sorgliga i hennes liv är smärtsamt rörande. Alla föräldrar ställs förr eller senare inför att försöka förklara döden för våra barn. ?När vi talar om dödlighet talar vi om våra barn?säger författaren.
I sorgens faser är vi alla lika, men i förlusten av ett älskat barn stannar livet och det förflutna blir aldrig sig likt. Och Joan Didion ger oss en mycket stark skildring av kärlek, liv och död.
