Det var en gång...

Från svartaste kaos och djupaste tragik till den mest uppsluppna sommarfest med rena buskis.
Den ska nog kunna rymmas i en saga, hursomhelst görs ett mycket tappert försök på östgötascenen. För Shakespare var det inga problem så varför skulle vi i dag hänga upp oss på stilväxlingarna.
En vintersaga berättar om kärlek som ligger så nära den svartaste sjukan, om vänskap som brister lika lätt, om maktyra och om den gränslösa förlåtelsen. Men den gamle textförfattaren lägger upp fler teman som flätas i varann, om barn/vuxna, om herre/tjänare, om generationsuppror och inte minst, snarare ganska dominerande, ett feministiskt tema. Även om ordet inte fanns i början av 1600-talet.
Leontes, kungen av Sicilien har haft sin barndomsvän den böhmiske kungen på besök i hela nio månader, under tiden har hans hustru blivit gravid. Frid som fröjd råder, alla tycker om varandra, lille sicilianske prinsen är naturligtvis älskad, man kan vara mamma, pappa, barn och leva furstligt dessutom.

Tills blixten slår ner i kung Leontes huvud, något annat går inte att beskriva det som, och han drabbas av svartsjuka med all dess förgiftande bitterhet. Allt går sönder.
Som ett bortskämt barn står han nästan och skriker att det är han som bestämmer och det gör han med besked: frun ska i finkan, barnet ska lida, vännen, "böhmarn" får fly för livet. För sakargument är han blind och stendöv.
Det här berättas i en elegant inramning som möjligen kan hänvisas till 30-talets amerikanska bal- eller filmbalskultur, så har det sagts och musiken stryker under men det är inte mer än bakgrund och ett par snygga dansnummer. Kungen sjunger, under den lyckliga tiden, på engelska en kärleksschlager, riktad till sin hustru; var alltid sådan du är nu. Hon ser ut som miss Monroe, ett ideal som har varit seglivat, det är slinkig klänning och frackar. Sceneriet är enkelt och vackert, en Hollywoodtrappa, lätta tygsjok och vacker ljussättning.
Men som i sagornas Det var en gång måste också tiden kunna hoppa lite hit och dit.

Kungen blir alltså svartsjuk, kanske i första hand på vännen som ägnar hans hustru mer uppmärksamhet än honom. "För hett" säger han om de dansande och är mörk av sin nya plåga. Han tror att vännen är far till det barn han väntar med sin hustru.
Den här historien berättas snabbt och är minsann lite förbryllande, men ok då, så kan det ju gå till. När misstanken har slagit rot blandas den här också med den galenskap makten kan ge. Hovmän kryper för orderna som haglar. De enda som våga säga emot är kvinnorna, hustrun när hon så småningom ställs inför rätta, Gunnel Samuelsson som hovdamen Paulina som med flammande rättrådighet och kraft säger kungen sanningens ord. De är klara, modiga, mogna människor, i den här pjäsen är männen de förvridna.
Kungen får snart sitt straff. Sonen dör av sorg, hustrun dör efter att hon fött den flicka som kungen befaller ska sättas ut i skogen.
Christian Zell spelar på sitt lite svala och stiliserade sätt och lyckas beskriva både djupaste sorg och så småningom hopp och glädje, med små medel. Metoden kan vara att "less is more", man får vara uppmärksam på skiftningarna i kroppsspråk och mimik.
Som en varm och pulserande människa står Marika Strand emot honom, Hermione som efter pjäsens långa hopp på 16 år, visar sig som en staty som får liv och fortfarande äger ett levande hjärta. Vad som hänt under alla år hon hållit sig gömd, hör till det man kan kan fundera över. Liksom att spädbarnet som fått en sund uppfostran som herdedotter - i Böhmen - i den här världen har råkat på kungens (sin fars) väns son och det blir kärlek. Fel, fast rätt. Liksom (att fundera över alltså) hur det är möjligt att förlåta den man som har gjort så mycket ont. Och det är kanske den största gåtan, kanske får den tillägnas sagan. Men som i sagan är det också så mycket mer som sker.
Vi har en böhmisk folkfest som bjuder på riktigt rolig underhållning, men nog skulle regissören ha hållit igen scenglädjen en smula, fast visst är sången om "flickorna som kan de/dom e från lande" söt och rolig, men de övriga figurerna som är en mix av Åsa-Nisse och Kolingen ... men ok då, vi ska få skratta också.

Richard Carlsohn, Willy Boholm, Jörgen Mulligan, Stig Östman och Stefan Persson gör som flera andra flera och skiftande roller, ingen är främmande för det mustiga. Nina Norblad är ljuv prinsessa, kanske också hon den klokare där Jesper Barkselius som hennes prins är trotsigt manlig.
Det lätta handlaget går igenom den här uppsättningen, trots de grymt tragiska händelserna. Man dröjer inte där, spelet drivs lite skyndsamt, lite tyst, lite sparsamt, vidare vidare. En rad scener berättas som rapport vid ett tillfälle, inte så tokig idé. Men allt gör att man får fundera över "hur det kunde bli på detta viset" själv och det är väl bra om teatern inspirerar till det. Skratt och gråt? Njae, det var väl länge sedan man grät på teatern? Skrattet lockar lättare. Tragiken stannar gärna på scenen.

Information till våra läsare

Det var en gång...