Jag har läst dikter inför publik många gånger nu, allt mer sparsamt dock. Inte för att jag direkt saknar anbud, nej mer för att det börjar kännas som att jag är färdig med den typen av uttryck. Någon gång om året är lagom, för att hålla gnistan vid liv, så att säga.
När jag tänker tillbaka på den tiden när uppläsningarna var fler och roligare är det naturligtvis några som sticker ut ur mängden, av olika anledningar.
Första gången jag läste upp dikter var i Göteborg 1982. Jag var drygt tjugo och det var på en konstnärskompis vernissagefest. Det låter tjusigare än det var. Det var väl en tjugo personer i dunklet, varav hälften var hårt svartsminkade och med stora buskiga frisyrer. De glodde ner i golvet och såg ut att vara drabbade av djupt svårmod.
Jag tror inte att man sa goth på den tiden, man sa nog bara depprockare. Jag älskade dom allihop.
Ett par år senare läste jag på Kulturhuset i Stockholm. Det var tillsammans med några av poeterna ur den så kallade Malmöligan, bland annat Håkan Sandell och Per Linde.
Och Lukas Moodysson. Den vackre lille ynglingen var sjutton år och hade samma år debuterat med samlingen Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner. Jag var oerhört avundsjuk på grabben. Han var redan där jag borde vara sedan länge, bland genierna. Ja jag tänkte åt det hållet. Jag hade ett uppblåst ego och en grundbultad avund mot alla som det gick bättre för.
Säkert var Lukas Moodysson, trots sin ungdom, både mer ödmjuk och klokare än jag. Än jag var då, törs jag nog säga.
Det första jag såg av Lukas då var att han satt på en stol med knäna upp till ansiktet och fnittrade hysteriskt åt en kvinnlig journalist som försökte ställa riktigt djupa frågor.
Antagligen är han nervös den lille skiten, tänkte jag.
Nåväl, uppläsningen gick bra, mycket bra. Jag fick glada tillrop, ryggdunkningar och en hel del narcissistisk påfyllning. Jag fick en hundring för resekostnad. Hade man tur så fick man en slant till resan. Det är väl ungefär som nu, fast man inte har någon resa att visa upp.
Tillsammans med kompisarna i Textgrupp Daisy drog vi en lördag 2002 till Värmdö. Det var en kompis till en kompis som hade fixat ett gigg på någon lokal marknad. Vi skulle få bra pröjs och var förväntansfulla och nervösa.
När vi kom fram visade det sig att jippot hölls i ett litet industriområde. Ja vi fick vi reda på att det var en tillställning för småföretagarna i området, och att vi faktiskt skulle köra showen i en lokal där det tillverkades mindre skyltar och reklamprylar. Vi stod där till slut längst in i produktionshallen och gjorde vår grej inför ett trettiotal leende och smörgåstårtetuggande småföretagare som förmodligen varken hade hört eller läst en dikt i hela sitt liv. Men det var både kul (efteråt) och bisarrt. En upplevelse för livet. Många tackade efteråt och sa att det hade varit… eh… intressant.
Dessutom rörde sig Ingela Thalén, regeringens före detta socialminister, i det glesa vimlet, och det var ju också roligt.