Det trasiga landet
ZVONIMIR POPOVICVåt sand Natur och Kultur
Zvonimir Popovic, från Montenegro och Norrköping. Nu kommer hans tredje bok.
Foto:
Zvonomir Popovic tar med oss till en liten stad eller by där alla är delar av den våldsamma historien, alla har bindningar och maffiametoder med s.k. beskydd, belöningar och straff utdelas bl a av en hotellägare som naturligtvis är i händerna på andra. Andra världskriget är en botten i historien som skär igenom tiden fram till nu. Berättelsen är på två plan, dagens tolk som vanligen är en assimilerad och välmående man i Stockholm och en dagboksskrivare, Adam, en halt gubbe från förr.
I Stockholm finns Maestro, han som lärt vår man och hans gelikar "undersökningsjobbet". Som de med krökta ryggar kan man säga, glider in i. Eller faktiskt tvingas, hotet ligger under, en kvinna i gruppen säger nej, aldrig. Ni är svin, säger hon och går. Och råkar snart ut för en trafikolycka och dör.
Popovic stil är här snabbt berättande, det är skjuts i språket, han är insatt, han väljer en yta som är fylld av händelser, från en stulen resväska som efter ett telefonsamtal från rätt håll blir återfunnen med vidhängande fjäsk. Till de krigiska hemskheter som dyker upp i dagboken.
Sammanhållande är uppdraget, det handlar om ett psykfall och bakom det dagboken från Jagodina. Den sjuka kvinnans liv hänger samman med de båda berättarnas. Naturligtvis finns mer i dagboken än ledtrådar till den mentalt sjuka. Som gömda pengar och dessutom berättelser som ger nycklar till tolkens egna barn- och ungdomsupplevelser. Som att leva i skuggan av Sremfronten.
Bakom ytan är det kriget, alla dess människor, allt detta lidande, så onödigt och ändå ofrånkomligt, så fåfängt och uppblåst, eller självklart förekommande och så många döda kroppar, eller kvarlevor som man säger här. Inte så ofta hela kroppar. Vem blir man efter att ha fått leta bland de döda på slagfälten efter sin man, sin son, sin far? Vad är då fred? Titos snorungar, barnsoldaterna som det talas om.
Hopplösheten växer i den där situationen som aldrig verkar finna någon väg ut, snöper så mångas möjlighet att växa, men också ger verkliga hjältar i det tysta. Avlägset långt borta finns möjligheten till hela, harmoniska samhällen. Alla styrs av skuldkänslor. Inte alla med verklig grund.
Allt ligger i en mjuk mänsklig bädd av blod, död och kyssar. Akaciahonungen finns med, eldarna på kyrkogården, knippen av basilika.
Känslan avmöjlig försoning med allting jävlighet finns också här, som i Mörkriket och Akacian viskar.
Alla sitter fast i sina liv och Popovic låter oss komma mycket nära människorna.
Svenskarna, dem lär man sig genomskåda av ledaren Maestro. Deras falska leenden, svekfullheten, deras sätt att byta samtalsämnen, deras dubbelhet, slugheten - allt sedan exakt beskrivet som drag hos serberna. Och kroaterna.
Våt sand är ett mycket välkomponerat romanbygge, snabb exakt i språket, balanserar de olika berättelserna fyndigt, har en underliggande spänning som hör ihop med Balkans historia, man anar den främmande österländska kulturen som är annorlunda och till sist insikten om hur lika vi är. En läsning att försjunka i, förflytta sig med, lida, men knappast hoppas med.
Titeln? Kommer från en lastbil som är lastad med våt sand och kör i för hög fart...
Så jobbar vi med nyheter