Det tar för lång tid för att nå poängen

Det här är en fiffigt sammansatt roman. Huvudpersonen, alkoholisten Roland, tvingas bli nykter och får jobb på ett företag som sysslar med att sälja virtuella upplevelser åt folk. Någon vill återse en död släkting. Det är lätt ordnat. Man bara lämnar in ett fotografi av den döda så skapar datorn en tredimensionell bild av personen. Andra vill uppleva en ridtur i Provence, dricka te med drottningen eller ta en promenad i rymden. Allt ordnas i företagets ateljéer. Roland och en tjej Rosa får vara modellaktörer i de olika programmen. Någon vill möta Adam och Eva i paradiset. Roland och Rosa försöker leva sig in i rollerna. Vad hade de båda första människorna haft för sig innan de upptäckte att de var man och kvinna? Slöat i gräset? Letat snäckor? Mumsat bär? Så kommer man fram till kravet på ett sadomasochistiskt program. Det värsta man kan tänka sig är Jesu korsfästelse. Firman fuskar inte, här ska visas hur det faktiskt måste ha gått till, inte som det ser ut på krucifixen i våra kyrkor. Roland får spela rollen som Jesus. Korset såg på den tiden ut som ett T och var inte mer än två meter högt. Folk som gick förbi måste ju nå upp att spotta på den bestraffade. Spikarna kan inte ha slagits in i händerna, det skulle aldrig ha hållit, de måste ha satts in mellan underarmens ben. Och varje fot bör ha fått sin spik på en tvärbräda som gett stöd åt fötterna. Det måste också ha funnits en liten tvärbräda att sitta på. Den hindrade kroppen att rasa ner och förlängde dödskampen, vilket också var avsikten. Roland ska uppträda naken som Jesus bör ha varit då han korsfästes. Höftskynket har kommit till senare av anständighetsskäl. Han får ett rött kors ritat strax under revbenen där piken ska sättas in och få honom att blöda. När man hänger på korset släpper slutmusklerna så skit och piss rinner. Frågan är om Roland kan skita och pissa på beställning. Det måste han för att dra till sig de bromsar och flugor som svärmade kring Jesus och de andra korsfästa för tvåtusen år sen. Mot slutet av boken får firman juridisk status som religiöst samfund. Då är den inte längre vinstdrivande näringsidkare och behöver inte bokföra kollekt eller redovisa moms. Som kyrka får den också möjlighet att söka statsbidrag. Här kan man ana P C Jersilds ärende. Men han tar alltför god tid på sig att komma dit. Bokens första två tredjedelar är mindre underhållande.

Det tar för lång tid för att nå poängen

P C Jersild Edens bakgård Fri tanke förlag