Dagen för skolavslutningen närmar sig och för oss som är föräldrar och/eller arbetar i skolans värld är de sista veckorna av läsåret en slitsam, adrenalintillströmmande kamp. Det är betygshets, brännbollsmatcher och ett gytter av mer eller mindre uttalade traditioner. Har ni någonsin sett den döda blicken och kroppshållningen hos skolpersonalen efter en avslutning? Har ni observerat den själsliga urladdningen hos en fembarnsförälder timmarna efter att Den blomstertid har ebbat ut? Undvik detta om ni kan. Det är en läskig syn.
Ta bara en så banal sak som kläderna. Redan som åttaåring blev jag varse den betydelse uppklädda barn har för föräldrarnas känsla av social tillhörighet. Jag skulle genomlida min första skolavslutning och det här ägde rum på den tiden då juni månad alltid var så het att man kunde steka ägg direkt på asfalten. Min ömma mor förstod den viktiga statusmarkeringen i att paketera sin son i hela och rena kläder till skolavslutningen. Stiliga kortbyxor, fotriktiga sandaler och vit skjorta, var mitt straff för dagen. Misstaget min mor gjorde var att skicka med mig finkläderna till fritidshemmet på morgonen, med förhoppningen att jag skulle byta om innan jag promenerade bort till fanorna och blomsterarrangemangen på skolgården. Jag ägnade timmarna innan skolavslutningen åt det jag alltid gjorde om tid blev över, det vill säga som fotbollsmålvakt på den grusplan som låg i anslutning till fritidshemmet. Iklädd lappade jeans, (det här utspelades på den tiden då jeans lappades för att de var trasiga), fotbollsskor, sliten collagetröja och brandgul reklamkeps från en sponsrande bilverkstad.
Ni förstår själva hur det gick.
Eftersom jag var barn så hamnade jag i tidsnöd mellan den roliga och den påtvingade aktiviteten. Jag hann helt enkelt inte byta om. När min ömma mor sedermera anlände till skolavslutningen för att se sin finklädde son sjunga sig igenom sin första skolavslutning, fick hon sig en smärre chock. På alla fotografier som togs den dagen, var det ett udda moment som bröt mönstret av vitklädda, välartade barn i skjortor och sommarklänningar.
”Det spelar väl ingen roll, morsan? Ingen tänkte på det, förutom du.”
Den lille ouppfostrade parveln i lappade jeans, brandgul keps och fotbollsskor, stack ut som en udda (i mitt tycke uppfriskande) fågel i sammanhanget. Livet handlar om att göra avtryck och den här oskyldiga anekdoten inträffade för 35 år sedan och min mor har inte riktigt hämtat sig ännu.
För ett par veckor sedan var jag med min äldste son i klädbutiken för att införskaffa hans första kostym. Han avslutar grundskolan nästa vecka och nu ska den gängliga kroppen pressas in i skjorta, slips, mörk kostym och finskor. Just skorna är en intressant detalj eftersom hans gigantiska fötter aldrig burit något annat än sneakers och fotbollsskor. Det är en milstolpe i livet och jag tänker vara på plats och snyfta mig igenom Den blomstertid nu kommer och fotografera sonen i hans fina kläder. Jag tänker dock inte göra om min mors misstag att släppa ut honom på en fotbollsplan timmarna innan skolavslutningen. Jag tänker hålla honom under bevakning med alla till buds stående medel och när väl skolavslutningseländet är över tänker jag sjunka ner på en parkbänk och tillåta luften att gå ur mig. För en stund i alla fall. Sen är det dags att ta sig samman, kliva in i yrkesrollen och sköta skolavslutningen på min egen skola på ett någorlunda värdigt sätt. Med eller utan brandgul keps.