De som hade nöje av Polanskis Carnage kommer att roas av den här välspelade franska blandningen av komedi och satir. Även här tappar välanpassade medelklassmänniskor masken, och alla deras allvarliga brister och banala fel avslöjas. Tonen är bitskt rolig hela tiden, besk när det hettar till, men aldrig svart och grymt komisk som i Carnage, eller för all del hos Lars Norén, som svensk publik kanske i viss mån påminns om, när de ser släktingar och vänner gräla en hel kväll i en våning i Paris.
Den framgångsrike bostadsmäklaren är en okänslig, dålig skämtare, som dessutom aldrig riktigt vuxit ifrån sin barndom som den sortens charmige buspojke som alltid blir ursäktad. Litteraturprofessorn är löjligt principfast, saknar humor och har försummat familjen och därmed frestat hårt på sin frus tålamod. Hon, en outtröttligt arbetande lärarinna i en förortsskola, känner sig dessutom sviken av sin barndomsvän, som hon anförtrott det mesta, bara för att upptäcka att han själv håller tyst med sådant som angår hennes familj. Alla driver dessutom elakt med mäklaren, och pojkaktigt omogen manlig vänskap och jargong kritiseras. Kvinnorna är de enda som står för vanlig hygglighet, sans och ansvarskänsla.
Det är pinsamt roligt så som det ofta blir när människor visas som i ömkligt ofullkomliga. Ingen verkar lära sig något av det hela, fast i slutet verkar det som om vänskapen positivt nog finns kvar. Personerna, ordvitsarna och det snabba, slagfärdiga samtalet påminner en del om Woody Allens filmer, men intresset för det här speciella sättet att visa upp människors och familjelivets brister har ännu äldre rötter i fransk litteratur, teater och film.
De två regissörerna har filmat sin egen teaterpjäs. Med högt tempo och snabba bildbyten undviker de att filmen uppenbart liknar filmad teater. Det slutna rummets dramatiska effekt får blomma ut. Stränga bedömare kanske vill tala om filmad teater ändå. Å andra sidan ser bilderna i princip ut som i en mängd lovordade Woody Allen-filmer. Eller som i Carnage, fast den filmen är snillrikare gjord, och har ett dramatiskt allvar som den här filmen aldrig gör anspråk på.
