1992 hade vår familj börjat något man skulle kunna kalla ett vanligt liv i Sverige. Min mor, som är författare och intresserad av det skrivna ordet, hittade Stadsbiblioteket och snart blev det där vi var mest utanför hemmet. Hela vår skoltid var jag och min bror där för nöjes skull. Vi läste tidningar, tidskrifter, lånade böcker och lyssnade på musik. Det var under dessa år som Norrköpings stadsbibliotek blev det mest välbesökta i landet. Dåvarande chefen Conny Äng talade om biblioteket som det offentliga vardagsrummet. Om det var någon institution i Norrköping som hade armarna öppna, så var det biblioteket. Hit kunde vi komma och dela en gemenskap samtidigt som vi också fick vara oss själva, klyschigt nog.
Som vuxen är tiden mer begränsad, möjligheterna fler och besöken till biblioteket färre. Nyligen var jag dock där en eftermiddag. Medan jag satt med datorn kom en person som talade hackigt om skivorna hen gick igenom. Efter ett tag tittade jag bakom mig och märkte att det var någon med viss psykologisk problematik. Hen diskuterade med sig själv. Till slut kom en bibliotekarie och hjälpte personen att välja bland alla cd-skivor. Det här hände dagen innan 100-årsjubileet. Och det var i den stunden det slog mig – hur välkomna alla är till biblioteket och hur inbjudande det är för alla sorters människor. Gå in vilken dag som helst och du träffar på familjer, studenter, äldre, nyinvandrade, barn, tonåringar. Här krävs inget speciellt beteende. När låntagaren jag nämnde gick där och var i sin egen värld var det ingen som ifrågasatte vad hen gjorde. Samma scenario hade åtminstone lett till konstiga blickar i andra lokaler.
Hela tiden har biblioteket i Norrköping också hängt med i den tekniska utvecklingen och gett människor möjligheter att utnyttja dessa när det inte funnits andra sätt.
Öppenhet är sådan där ord som alla gillar att slänga sig med. Ingen institution eller person säger ”jag är inte öppen, jag är ganska tilltäppt”. Organisationer talar om vikten av öppenhet och transparens, men när det verkligen gäller är det få som lever upp till det i praktiken.
Jag säger inte att allt är perfekt på biblioteket men vår familj kom lättare in i samhället i ett nytt land tack vare Stadsbiblioteket. Oavsett när du är på bibblan märker du av öppenheten. Hur många andra institutioner kan stoltsera med det?
22 oktober fyllde stadsbiblioteket 100 år. Med min bakgrund var jag så tvungen att besöka biblioteket av nostalgiska orsaker. Jag var tvungen att vara med och hylla en plats som inte bara öppnar världen genom böckerna och medierna men också genom sin öppenhet i vardagen, kontinuerligt. Vilket jag har fått ta del av i en femtedel av dess existens. Det ska ledningen och medarbetarna ha en eloge för.