Jag vill inte leva i mitt förflutna, den stilen är förtärande. Men om jag nu har dragit en skaplig bit över hälften av mitt förmodade liv, då har jag rätt att umgås en del med min historia. Att rent kontemplativt bege mig in i minnena ibland känns både välgörande och utvecklande.
Men jag kanske skulle ha valt en annan dag, för den här är en riktig suring. Det är som att det inte blir riktigt ljust såna här dagar, som att solen varken vill eller förmår göra något åt det dystra dunklet där den gömmer sig bakom de tunga, våta molnväggarna. Men den ena dagen är den andra lik i november, så jag knallar iväg. Idag ska jag till Lejongropen, i Folkparken. Det är en plats som har en alldeles speciell plats i mig, som har absolut kultstatus i flera generationers folkminne. Lejongropen; Norrköpings rockscen nummer ett, alla kategorier.
Jag vet inte när rocken om somrarna i Lejongropen började. Kanske var det redan som en följd av de stora festivalerna, som Woodstock eller Gärdesfesten, då utomhusrock blev på modet, men för min personliga del var det i slutet av sjuttiotalet. Och visst, det fanns ju en air av flower power där i gröngräset, bland alla människor om onsdagskvällarna, i alla fall för mig, en sexton-sjuttonåring som knappt ens varit på nån inomhuskonsert.
Men just idag, den här tisdagen i november börjar det nästan fritt svävande duggregnet övergå i ett mera plågsamt smatter. Jag har varken paraply eller regnställ och jag börjar småsvära över mitt val av dag, min tvångsmässighet i att inte kunna ändra mig när jag har bestämt mig för något. Har jag sagt tisdag så ska det förbanne mig bli av på tisdag. Imorgon vet jag inte om jag lever.
Jag sneddar över det alltid lika kaotiska Skvallertorget. Folk går och cyklar från alla håll. Bilisterna tvekar, guppar fram i små nervösa ryck mellan studenter och flanörer som jag själv. Utan att ens se åt sidorna stolpar vi rätt ut i trafiken och förväntar oss att bli behandlade som kungligheter.
I lurarna har jag Bob Dylans berömda spelning i Londons Albert Hall, 1966. När Dylan efter paus ska gå över från den akustiska delen till den el-förstärkta, med The Hawks bakom sig, så hörs några i publiken ropa glåpord åt honom.
”Judas!” skriker någon, men Dylan är cool, han svarar tillbaka, käftar lite och garvar. Jag passerar det gamla fängelset och den judiska kyrkogården och regnet lättar igen. Jag svänger av åt höger inåt folkparken. Jag har ju aldrig bott på norr, men i Folkparken känner jag mig ganska hemma.
Där framme, mellan de nakna våta träden anar jag mitt mål, där ligger Lejongropen. Det måste vara minst tio år sedan jag var här senast. Tänk om det är femton år sedan?
Otroligt.
Fortsättning imorgon.