Visst, Rammstein är kvällens stora dragplåster och planerar givetvis att elda allt som eldas kan på Bråvallafältet.
Det ligger så att säga i den machopumpade och överdådiga orkesterns natur att göra just det.
Men jag lovar, det är inte om tyskarna det kommer slå mest gnistor ikväll.
Det kommer det göra om tre taniga skottar som tar Panorama-scenen i besittning några timmar tidigare.
Då snackar vi inte på grund av pyroteknik.
Rammsteins väldiga produktion riggas i förväg. Ingen kommer få leka med så mycket som en liten kinapuff på den stora scenen under hela dagen. Ur den synvinkeln är alla andra som uppträder på Panorama förband till tyskarna som tagit eldfängd och krutladdad show till perfektion.
Men när det kommer till energi, känslor och passion, då mina damer och herrar kan inte ens Rammstein mäta sig med Biffy Clyro.
De kanske inte låter som det mest eldfängda bandet på skiva. Snarare är den melodismarta poppigheten ganska påtaglig mellan de kantiga riffen i det inspelade formatet.
De ser kanske inte heller särskilt mycket ut för världen. Tatueringarna blir några fler och håret kanske aningen längre för varje gång Simon Neil och hans Biffy Clyro kommer till Sverige. Men sett till ytan är trion inget uppseendeväckande innan de kliver upp på scenen.
Där sker en förvandling. En revolutionerande förvandling.
Jag kan inte påminna mig att jag någon gång sett ett band investera så mycket själ och hjärta i sina konserter som Biffy Clyro. Och då har jag sett mycket.
Mitt första möte med trion skedde en trött söndag i Stockholm för ett gäng år sedan. Med betoning på trött och inför en avmätt huvudstadspublik på fashionabla Berns salonger.
Det bekom inte orkestern ett dyft.
”Trion travar halvnakna ut på scenen och släpper lös ett inferno som brinner så intensivt att man lätt skulle kunna missta det för en avskedsföreställning” skrev jag i en recension efteråt.
Så har det varit varje gång jag haft nöjet att stifta dess bekantskap sedan dess.
Årets Bråvalla-lineup må vara en av de svagare sedan starten 2013, men det finns guldkorn.
Det finns, skulle jag vilja påstå, riktiga energibomber och skottarna är en av dem.
Missar ni, ja då får ni faktiskt skylla er själva.
”Living is a problem because everything dies” heter en av Biffy Clyros livefavoriter.
Under en konsert med skottarna finns stora förutsättningar att på riktigt uppleva exakt hur fantastiskt det kan vara att leva och när man går därifrån, ja, då kan man dö lycklig.
Även om det skulle innebära att man missar Rammstein någon timme senare.