Det talas en hel del om vikten av att alla ska jobba. Arbete är den enda saligförklarade vägen till frälsning och lycka i livet. Det är jobbet som gör oss till människor, utan arbete saknar vi värde.
Jag gör tvärt emot och väljer bort jobbet. I alla fall så länge mina besparingar räcker. Jag har ett jobb att återvända till och visst är jag glad för det. Jobbet ger mig möjlighet att försörja mig och dessutom är det ett roligt arbete med frihet och möjlighet att genomföra egna idéer och projekt. Trots det känns det fattigt om det är vad jag gör mellan 8 och 5 som är vad som definierar mig som människa. Visst måste det finnas andra drömmar och planer, utanför ens försörjning, som också räknas?
Nu har jag inte fått tjänstledigt bara för att gå och göra ingenting. Tanken är att jag ska skriva en roman till. Förra året debuterade jag som författare och idag ligger fokus på nästa projekt. Det har fått arbetsnamnet Mannekängprotokollet.
Nu är det inte självklart att skriva en uppföljare. Debutanter kan drabbas av skrivkramp, det är ett välkänt fenomen. Jag läser en undersökning som avslöjar att bara ungefär hälften av dem som romandebuterade under de första åren på 2000-talet har skrivit något mer. En roman finns i många människor, men det är inte självklart att det finns en till. Många undrar över vad jag gör hela dagarna.
- Blir det inte ensamt och långtråkigt? undrar folk.
Hur skulle det kunna vara det? Jag bestämmer över min egen tid, är det inte varje människas dröm? Och inte har jag långtråkigt med huvudet fullt av berättelser och historier.
- Känner du inte pressen? fortsätter folk fråga.
Det är både svårare och lättare att skriva den här gången. Lättare, för bekräftelsen i att ha blivit antagen och publicerad, gör att jag är avslappnad på ett nytt sätt, när jag skriver. Helt enkelt är självförtroendet bättre och jag litar på min text.
Svårare, för att jag vill att det här ska bli så mycket bättre än förra gången, men jag vet inte om jag kan åstadkomma det. Skrev jag inte på toppen av min förmåga redan då? Jag minns att jag tänkte, när jag skickade iväg manuskriptet till förlaget, att bättre än så här blir det inte.
En eventuell utgivning av Mannekängprotokollet ligger ännu långt i framtiden. Först ska jag bli färdig, sedan ska någon vilja ge ut min uppföljare och därefter vidtar samma långa procedur som förra gången. Allt som allt pratar vi om flera år.
- Känns det inte lite tröstlöst? frågar inte så många, eftersom få inser hur lång tid det verkligen tar att ge ut en roman.
I mitt huvud finns en handfull romaner och för det mesta känns det oerhört lyxigt att bara ha mitt skrivande att tänka på. Men visst har jag mörka stunder när inget blir gjort och författardrömmarna mest känns som en ursäkt för att slippa jobbet. Det är då jag måste påminna mig om att vi är så mycket mer än det vi presterar.