"Det här är riktigt läskigt"
Fast nä, hatar är för hårt. Men om jag säger tycker INTE om.
Inte alls. Då förstår ni säkert vad jag menar.
Let´s dance på TV har jag nobbat totalt. Det är ju SÅ trist så klockorna stannar. Och killar som bjuder upp på krogen har jag också konsekvent nobbat under alla år. Inte så mycket för att de oftast är drängfulla, utan mer för att jag inte gillar att dansa.
Oj, oj, oj så många gånger jag blivit utskälld för det! Vad fasen gör du här då? sluddrar dom. Skälet att bara vilja dricka ett glas vin och snacka med kompisar köper de inte utan blir heligt förbannade när jag står som fastvuxen i golvet och bara vägrar röra på påkarna.
De få tillfällen jag ändå fått till några små danssteg är när jag stått på scenen och sjungit. Om det råkar svänga lite mer än vanligt då kanske, kanske jag rör fötterna lite grann.
Självklart finns det en anledning till min antipati. Jag kan helt enkelt inte dansa. Däremot är jag fantastiskt duktig på att trassla ihop ben och armar. Har absolut ingen koordination.
Men gud ske lov är jag inte ensam. Faktum är att jag nog nästan inte känner en enda musiker som dansar. De spelar, punkt slut.
Därför ter det sig helt overkligt det jag nu håller på med. Ärligt talat är jag nog i nåt slags chocktillstånd. Om bara en vecka ska jag tävla i, ja just det, DANS!
Av någon outgrundlig anledning hakade jag på Shall We Dance på Borgen. Varför då?! Den frågan har jag ställt mig 1000 gånger de senaste dagarna. Men jag vet ju egentligen svaret så väl.
Det hela handlar om att mannen där hemma alltid ansett mig vara en usel dansare, vilket han ju haft helt rätt i (själv lever han på gamla meriter när han för typ 27 år sedan vann en discotävling).
När jag berättade att jag fått frågan om att medverka i en danstävling kollade han konstigt på mig. Han visste förmodligen inte om han skulle skratta eller gråta. Men så sa han att om jag ville göra bort mig totalt så, ja varför inte. Av nån anledning fick de där orden mig att gå igång. Nu jädrar skulle jag visa honom OCH mig själv och hela världen, att jag visst KAN dansa.
Då kändes det rebelliskt och frigörande att göra tvärt om.
Men idag, bara en vecka kvar till finalen så har tuffa bruden ifrågasatt sitt beslut både en och två gånger.
Fast det märkliga är att min hjältemodige danspartner Daniel Kulas fortfarande håller god min och dristar sig till och med att säga att jag har talang. Ha ha ha, så lättlurad är jag inte, men lite smicker stärker självförtroendet så jag suger i mig i alla fall.
För det här är läskigt. Och svårt.
Men faktiskt inte bara det, konstaterar jag förvånat efter att ha trott det värsta om dans i hela mitt liv. Det är en himla bra motionsform OCH faktiskt, när i alla fall några steg sitter, då ÄR dans riktigt, riktigt kul!
Så jobbar vi med nyheter