"Det här är framtiden"

I ankomsthallen rusar vi alla snabbt mot tåg- och bussförbindelserna in till centrala London. Jag undrar om inte den lilla resväskan på hjul gjort lika mycket för våra resvanor som någonsin billighetsflyget. När det blir trångt i tullen gäller det att hålla reda på väskan och inte köra över några oskyldiga tår. Jag har packat lätt och lyfter för enkelhetens skull upp mitt bagage i ett gammaldags grepp. Jag bär väskan och det är jag ensam om. I London skiner solen med ett annat, skarpare ljus, som vårsolen i Norrköping. Med lite planering hinner jag med både museibesök, shopping, musikal och lyxigt afternoon tea på Brown´s. I kabinen på söndagskvällen, på väg hem, känner jag igen flera av medpassagerarna. En kort utflykt till storstaden lockar fler än mig. För några år sedan, när möjligheten var ny, flög jag och några vänner till London över dan. Vi kände oss sofistikerade och världsvana, tillbringade ungefär tio timmar i London, inklusive tågresan till och från flygplatsen och sa till varandra att det här var framtiden. Storstäderna så nära och tillgängliga och nästan gratis. Hur länge till kommer vi att kunna resa på det här viset över hela Europa? Ett år, två år, tio år? Antagligen handlar det inte om klimatmedvetenhet utan till slut krasst om oljepriset. När flygbränslet blir för dyrt går flygbolagen omkull och vi får stanna hemma. Är det slut med resandet då? Eller kommer vi att resa på ett annat sätt? När jag var barn trodde jag att i framtiden skulle vi åka tur och retur till månen på semester och spara en massa tid genom att skippa måltiderna och istället äta näringsrika små piller. Så länge jag kan minnas har framtidsvisionerna påmint om science fiction från 1950-talet. Det spelar ingen roll om framtiden beskrivs som mörk, auktoritär och övervakad eller ljus, vänlig och fredlig. I böckerna, filmerna och tv-serierna är människorna klädda i likadana overaller, à la Månbas Alpha, lever i jättelika myrstacksliknade skyskrapor och möblerar med strömlinjeformade plastmöbler. Nu behöver jag nya framtidsvisioner. I Hollywoods version är räddningen nästan alltid små överlevande enklaver, som huvudpersonen i filmen desperat försöker finna vägen till. Där finns hoppet kvar om en bättre värld men folket lever misstänkt likt idag eller möjligtvis i något slags naturparadis. Scenariot gäller vare sig jorden översvämmats, 99 procent av befolkningen dött i virus eller robotarna tagit över. Ja, till och med musikalen We Will Rock You, som jag ser i London, bygger på samma tema. Är det enda vi kan fantisera om att åter börja leva som i någon slags historisk tid? Måste vi leva som på medeltiden, eller gud förbjude, som på stenåldern, för att jordklotet ska överleva? Det är tur att jag inte är framtidsforskare eller uppfinnare utan faktiskt jobbar på museum, tänker jag medan jag knaprar på nybakade scones och planerar nästa Londontripp. Det gäller att passa på...

Information till våra läsare

"Det här är framtiden"

Jag har varit på en weekendtripp till London. Jag flög dit med lågprisbolaget på fredag morgon och tillbaka på söndag kväll. Två och en halv dag i London och flygresan kostade som en tågbiljett med X2000 till Stockholm. Ska jag ha dåligt samvete för all koldioxid som släpps ut?