Det här är det bästa vi någonsin ...
"med några undantag" Dessa djupt poetiska ord är titeln på Blå Hästs senaste platta. - Den bästa vi gjort hittills. En gedigen produkt. En klar framgång, säger någon. Någon i bandet alltså. Allmänheten får inte chans att fälla sin dom förrän idag. Ett "släpp" som det heter i branschen, sker idag, under sedvanligt spektakulära former. Förra gången (det här är nr 2 - på 11 år!) spelades i en grop, nu är tanken att spela "von oben".
Fr.v. Johan Carlsson, Pelle Norberg, Holger Tell, Hasse Eriksson och Pentti Salmenranta. Releasepartyt sker mitt på dan idag. FOTO: ROBERT SVENSSON
Foto:
Alla svarar på en gång. Pentti, Hogga, Johan, Hasse och Pelle. (Med undantag av Pelle för han kommer för sent men han brukar ändå inte säga nåt, säger det andra).
- Vi spelar till en av oss dör.
Alla uppges dock åtminstone känna sig friska så någon ände anas inte. Det kan bli en flod av skivor, frågan är hur det går till.
- Det är så attnär man kommer med en text så är det ingen som bryr sig för alla vill bara hålla på med sitt instrument och lira, säger Pentti som har skrivit hälften av låtarna.
Johan som skrivit andra hälften nickar bekräftande.
- Fast det kan hända, säger Hasse, att man märker att något man har sagt i telefon eller så, dyker upp i en text.
Och nu, när det är släppdags, då går det till och med att diskutera texterna en stund.
<b>Kultur eller vad</b>
Är det då så att ni hatar kultur och fotboll och Finspång?
- Nä, säger dom lite förvånat fast dom faktiskt har sjungit om det.
- Nä, vi ser bara ingen anledning att åka till den där orten eller att gå på fotboll.
Och det är ju en väldig skillnad. Men hata kultur då? Ni som ger ut en skiva ...
- Är det här kultur då vetefasen!
Alltså. Frågan uppstod om vad kultur är och då blev allt så komplicerat så vi droppade den.
Det blir ingen ordning på intervjun.
<b>Från början</b>
Försöker med att ringa in killarna. Hasse Eriksson, inföding som spelar trummor, Holger Tell också Norrköpingsbo från början, (fast egentligen född i Finland säger han eftersom det ska bli rätt och riktigt.) Han spelar hammondorgel, dragspel och bas och kallas aldrig annat än Hogga. Det är han som bestämmer hur det ska låta. Med några undantag.
Pentti tillför den äktfinska kulturen, det tunga vemodet.
- Jag är en borås-göteborgskuppfostrad finnjävel som bott i stan i 14 år fast då får man inte tala om de två åren i Finspång.
Han sjunger så man kommer att tänka på Numminen och spelar flera instrument.
Pelle Norberg spelar elgitarr och har rötter i Estland. Säger de andra.
<b>Starkt stöd</b>
På den här skivan tar blåhästarna hjälp av sångare från Cittronilerna och från musiker i Symfoniorkestern. Kan det vara så att de inte litar till egen kraft eller någonstans ser gästerna som idoler?
- Jämför oss med Beatles, säger Pentti. Det är en väldig massa människor med på deras skivor ibland, inte så många beatlar faktiskt. Idoler, nä, vi låter dom vara med oss. Och symfonifolket, dom kan ha jättesvårt för att spela rock, dom släpar och lyssnar på varann och sånt.
Så kan man förstås jämföra.
På samma sätt som med gamla Beatles är det svårt att bestämma genre. Är Blå Häst ett rockband?
- En tango- rock och bluesorkester, stilar som dominerar, med några få undantag.
<b>Stark styrka</b>
Fem medelålders herrar med barn och barnbarn. De träffas en gång i veckan, precis som så många syjuntor.
- Och skvallra kan vi också, säger Hasse som om någon inte skulle tro det.
Många av de nya låtarna verkar handla om bilar. Som "Jag spyr hellre i en Rolls än i en Volvo", Bilen går bra och Diesel.
- Jo, men när man lyssnar en stund hör man att det inte alls handlar om bilar. Mer om frihet ... fast visst, det är ju en dominerande pryl i de flesta medelålders mäns liv. Med några undantag.
Det började på Matteusskolan med Pentti, Johan och Pelle. Någon säger något om Elvis betydelse och Hasse och Hogga minns en beramad produktion som hette Rex Gordon som lär ha varit mycket intressant just ur utvecklingssynpunkt. De möttes och blev ett band. Där medlemmarna nu själva kommer på att kalla sig medelklassiga anarko-nihilister.
<b>Hejaklack</b>
Med egen fanclub?
Viss oro utbryter.
-Är det My då? Två, tre personer kanske. Vi skulle nog ta och ta tag i det där ...
En gång vann Blå Häst en tävling som Sveriges roligaste band. Det var på Palace.
Nu är det lite annorlunda.
- Vi är inte så där flåsroliga längre, säger Johan.
- Vi utvecklas väl, säger någon prövande och alla ser väldigt seriösa ut.
Glömde fråga varför de heter Blå Häst.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!