"Det handlar väl om att fatta något innan man dör?"

"Staden vred sig långsamt runt sin axel. Roterade sakta och hackande, som om om dess kugghjul vore slitna och skulle behöva smörjas."
Hon ville hem, men det fanns inte, det var en hemlös tid i livet.
Majgull var 20 år, hade varit volontär på två smålandstidningar och skulle börja arbeta på Folkbladet. Det var december 1967.

Majgull Axelsson, på besök hos ”goda vänner”. 
FOTO: ROBERT SVENSSON

Majgull Axelsson, på besök hos ”goda vänner”. FOTO: ROBERT SVENSSON

Foto:

Kultur och Nöje2002-09-07 00:00
Det blev tre år här. Under tiden slutade staden att snurra, vissa fästpunkter gjorde den gripbar.
Nu sker en återträff, en av flera genom åren, men nu har Norrköping huvudrollen, i boken En stad av slott som kom ut i veckan. Norrköping, men också Folkbladet där yrkesrollen blev verklig och Arbetets museum där historien berättas.
- Det värsta som finns är att skriva självbiografiskt men det här är ett sätt att göra det i alla fall, säger hon. Här har jag den nödvändiga distansen. Jag är inte hemma men bland vänner ... Då var en bra tid i livet, konfliktfri och ljus. Och att jag fick komma till FÖ som den hette då, det betydde också att jag fick lära mig hur en tidning skulle fungera, vad god journalistik var och få känna att det ville jag jobba med.
Det var låg nivå på landsortstidningarna i allmänhet, berättar hon.
- Hade jag inte kommit till Norrköping hade jag inte fortsatt i yrket. Men det jag helst ville var att skriva. Ärligt talat skulle jag nog inte känna igen en nyhet ens om den stod och skrek framför mig.
Men det fanns plats för Majgull Axelsson, "du kunde ju skriva" sa redaktionschefen Håkan Hansson. Reportage och intervjuer gjorde hon helst, notiser när hon var tvungen. Långt senare fick hon föreläsa på journalisthögskolan i Göteborg.
- En sorts revansch, säger hon och skrattar gott.

<b>Kunskapslängtan</b>
Tre år. En kort tid nu när vi är fullvuxna, men en lång tid när man är 20.
- Det hände mig så mycket. Jag drevs av en kunskapslängtan, jag ville något mer och tycker att det handlar ju om att försöka förstå något innan man dör! Men det vore ju hemskt om alla journalister började skriva romaner!

<B>? Men det gjorde som bekant Majgull. Först om barnprostitution och om barnarbete. Skakande läsning som ännu är aktuell. Ett journalistiskt arbete?</B>
- Ja, researchen var det. Faktasamlandet som sedan fick romanens form. Och så detta att skriva en dialog, det gör man ju aldrig som journalist. Jag tycker det är lite synd att jag inte började skriva romaner tidigare, det hade lärt mig mycket. Dubbelheten, nyanserna och motsatserna, det får plats i romanerna. Den här litterära journalistiken verkar bli allt vanligare nu, man kan se det i långa välarbetade reportage, i DN till exempel.
Från Rosario är död (ohygglig läsning om barnsexhandeln på Filippinerna) till Slumpvandring kan vägen tyckas lång. Men Majgull Axelsson ser länkarna.
- I Långt borta från Nifelheim handlar det om skuld, om kvinnan, och en man, som överger ett barn. Det ena leder till det andra. I Aprilhäxan möter vi folkhemsprinsessorna.
- Det är jag själv i högsta grad. Jag kunde ta för mig av möjligheten att få utbildning, få allt det bästa, styra mitt eget liv.
I boken som i så hög grad tilldrar sig i Norrköping, finns en läkare. Han fanns i verkligheten. Göran Rosenberg, då på FÖ, hittade honom och kunde avslöja en människosyn som handlade om att fysiskt eller psykiskt defekta barn skulle "bort".
- Den läkaren finns i Aprilhäxan på hospitalet i Vadstena där en av flickorna bor. Men där fanns också Karl Grünewalds nya tänkande om att "vilken idiot som helst kunde bli professor".
Det är de årens förändring i människosyn Majgull idag minns bäst från FÖ-tiden.

<b>FUBs kamp för barnen</b>
- Jag fick kontakt med FUB som består av föräldrar till utvecklingsstörda barn. De gjorde ett hästjobb och Norrköping kom att ligga mycket väl framme där. Men det har varit och är en väldig kamp. Nu finns resurserna men man måste slåss för rättigheterna i varje millimeter.
Om det fick Majgull börja berätta, då i skarven 60-70. Och hon såg det som oerhört hoppfullt och berättar om det i sin bok. En i sin enkelhet underbar historia om pojken som fick ett liv, från institution till möjlighet att åka spårvagn själv i stan.
- Jag märker ju att många tar till sig det jag skriver, jag talar allvar och det rör läsarna.
30 år senare handlar det om dramatik. Nästa lördag är det premiär på Dramaten, berättelsen om LisaLouise.
- Det är nästan skrämmande. Jag blir väldigt upprörd när jag ser repetitionerna. Jag har ju lämnat ifrån mig historien och andra får ta hand om det och det blir något annat på scenen.

<B>? Någon mer roman då?</B>
- Man måste ju jobba, säger hon bestämt. Att inte jobba, det måste vara det värsta! Värre än att ha skrivkramp. Men kanske blir det mer dramatik.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!