Förresten är det fascinerande att andelsstugan vi har, ser precis likadan ut nu som då. Skrikigt gröna och gula glasfiberväggar, brunbetsade lister, platsgolv och tunga furumöbler. Grejen är att det hunnit gå så lång tid så det gräsliga har blivit modernt igen!
I år blev skidsemestern annorlunda. För det första vägrade äldste sonen följa med. ”Försök tvinga mig ” sa han med en sån där min så vi insåg att det var helkört att tjata. För det andra kunde yngsta sonen stå själv på ett par slalomskidor. Så för första gången någonsin kunde därför hela familjen (utan tonåringen alltså) åka tillsammans utför.
Tidigare har jag utan att uppoffra mig allt för mycket istället åkt pulka och längdskidor. Därför var jag nu lite osäker på hur bra eller dåligt jag skulle klara backarna.
Men efter första åket i Bamsebacken konstaterade jag att jag åtminstone åkte lika bra som 6-åringen. Vi tog oss till Snögubbe Borg och Trollskogen, åkte Bävern-knappluften (6-åringen kallade knappliften så) och ankarlift utan att klanta oss för mycket. Och vi njöt av ljusterapin som den vita snön och solen gav oss.
Men några små incidenter inträffade också. Som till exempel den när vi för ett ögonblick tittade åt ett annat håll och yngste sonen körde rakt ner i avgrunden och hamnade i en bäck.
Eller när jag spillde gulaschsoppa på min vita skidjacka (inte smart att äta sån mat varje lunch i vita kläder). Eller när jag en dag skulle åka längd. Jag har ju egentligen aldrig fattat hur man gör. Jag har bara åkt lite på känn. Men nu när temperaturen låg runt nollan så funkade inte det riktigt. Mannen preppade mina skidor med fästvalla, för det skulle man minsann ha sa han.
Jag gav mig ut i solskenet och slirade mig fram. Ramlade i första bästa backe, blev livrädd och gick sen på snedden ned vid minsta lutning. Stannade dumt nog till och beundrade två snöripor vilket fick mig att fastna i spåret. Det var som värsta superlimmet under skidorna. Det blev bara tyngre och tyngre att ta sig fram. Jag fick en känsla av att jag blev längre och längre också, och när jag äntligen tittade ned hade jag värsta platåskidorna! Det satt säkert två decimeter klibbsnö under dom. Fästvalla, skitbra! sa jag till mannen när jag genomsvett kom tillbaks till stugan, varpå HAN surade ihop över anklagelsen.
När nu lovet är över undrar jag bara över en sak. Hur kommer det sig att man går upp i vikt när man är ute och sportar hårt hela dagarna? Att åka i backarna, traggla i liften och stappla fram på platåskidor tar energi och kräver påfyllning. Så pastan, limpmackorna, våfflorna och vinet på kvällen kan väl ialla fall inte vara orsaken?!