Nu är det en vecka sedan min historiska transition. 25 jordesnurr blev till 26.
Det ska erkännas att jag med kvast och skyffel fortfarande sopar ihop känsloskärvorna. Hypokondri, åldersvemod och ett stadigt svikande minne. Och pollen – var kom du ifrån och varför finns du?
Men det är här vi är nu. Vid nästa hållplats.
Det sägs att kroppens utblomning både har stagnerat och påbörjat sitt oundvikliga förfall vid den här åldern. Jag argumenterar inte emot. Ett o(be)räkneligt antal gråa hår möter mig i spegelbilden var morgon, som en subtil hälsning från The Grim Reaper. Ådror och vener träder fram på armar och ben. Till och med en jävel på tinningen.
När saken kommer på tal är omgivningens respons lika omedelbar som väntad. "26 är ingen ålder, vänta du tills…" Ja, jag har hört orden förut. Ni också. Inget att slösa kolumnmeter på.
Poängen är istället den här: Att våndas inför förtvinande ungdom är något av en högst personlig upplevelse, bortom all sans och allt förnuft.
Symboliska påminnelser tycks nu vara här för att stanna. Som det till synes enkla i att boka en tågbiljett.
Ett väl invant tröskande på SJ.se stötte igår abrupt på patrull (eller månne … ett signalfel?). Ålder: 20–25. Yes box.
Eller nej, just fan. Eller jo, men inte än …?
Med en rynkad näsa – den som för övrigt börjat samla på åldersfräknar och illavarslande pigmentsskiftningar – fick det bryskt bli det pådyvlade epitetet "Vuxen". Det är så här det är nu alltså. Jag är en av dem.
Att nu vara vuxen antyder dumheter som att man ska köpa det dubbelt så höga toalettpappret till köket. Ni vet, samma, fast högre.
Varför då? Det tänker jag då rakt inte göra. Det duger lika bra med vanligt dasspapper.
När studentflaken pulserar genom Kungsgatan om ett par månader, då är det jag som stänger balkongdörren och lägger mig i soffan med hörlurar. Då är det bara jag och Alphaville–Forever Young. Och med slutna ögon ska jag hoppas på vad framtiden kanske ändå har i sitt sköte.
Vi ses där.