Det finns ingen trovärdig efterföljare i svensk film
Ångest, ångest är vår arvedel, står det i en berömd dikt av Pär Lagerkvist. Den hade kunnat vara skriven av Ingmar Bergman.
Ingmar Bergman och Liv Ullman 1972 under inspelningen av "Viskningar och rop", en av filmvetaren Stefan Anderssons favoriter. Foto: Scanpix
Foto:
Men i Bergmans livsverk för film finns också spår av Shakespeare, Ibsen, Hitchcock, Kurosawa, Dickens, Hjalmar Bergman, fransk 1700-talsteater, italiensk 1940-talsfilm och tysk stumfilm från 1920-talet.
Steget är kort från ordet ångest till orden krig och skam. Skammen (1966) var den första Bergmanfilm jag såg, i slutet av 1970-talet på filmstudion som då fanns på Norrköpings konstmuséum. Den visade hur en inåtvänd musiker och hans hustru som flyktingar i krig misslyckas med att behålla självrespekt och medmänsklighet.
Skamkänsla och vanmakt är allt som blir kvar. Tidspräglade betraktare trodde sig se en film om Vietnamkriget, men egentligen visade den med yttre dramatik det som Bergman helst, och bäst, skildrade: individens lidande och kamp med egna brister.
Konstnären som svag och lättförnedrad, kvinnan som livsstark, nyansrikedomen i personregin, dialogens höga litterära klass, bildberättandets strama realism och livfulla närbilder, ljusvalörerna i Sven Nykvists foto, det tragiska allvaret, viljan att få åskådaren att gripas av livets svåraste sidor - Skammen hade mycket av den mogne Bergmans finaste sidor.
Fast den kanske inte platsar bland hans yppersta filmer.
Där skulle jag nog placera, minst, de här filmerna:
Någon 1940-talsfilm, som Fängelse, Kris eller Törst - för den ungdomliga förmågan till både övertygande skapande och djärva experiment, lite som den unge Lars von Trier.
Gycklarnas afton (1953) med dess brådmoget helgjutna bild av sårade och förnedrade människor i cirkusmiljö.
Det sjunde inseglet (1957) för den omskakande kraften i bilden av korsriddarens, väpnarens och jonglörfamiljens möte med döden i medeltidens och pestens Sverige.
Smultronstället (1958), en mångsidig, rikt tragikomisk bild av en åldrad mans resa mot livsförsoning tillsammans med människor med skilda livssyner.
Nattvardsgästerna (1962) som med asketiskt rena bilder och betvingande allvar skildrar möten mellan en präst utan Gudstro och medmänniskor i behov av stöd.
Tystnaden (1963) om försök till kontakt i ockuperat land med obegripligt språk.
Persona (1966) visar en sjuksköterskas identitetskris i långt drivna bilder av självreflektion.
Viskningar och rop (1972), Bergmans kanske mest smärtsamma bilder, i lysande färgfoto, av lidande och familjeband.
Scener ur ett äktenskap (1973), ett äktenskapsdrama av nyskapande enkelhet och uppseendeväckande direkt tilltal.
Fanny och Alexander (1983) för den slösande rika berättarförmågan och humorn i historien om den fantasifulle tonårspojken, hans krävande styvfar och toleranta farmor.
Bergmans skaparförmåga var unik i Sverige. Han gjorde högtstående svenskspråkiga variationer av det som intresserade elitkulturen i Europa för ett halvsekel sedan, och hade turen att tidsandan såg välvilligt på hans ambitioner.
I svensk film har han inga trovärdiga efterföljare. I dag är intresset i Sverige minimalt för biofilm med hans seriositet och avancerade kreativitet.
Så jobbar vi med nyheter