"Det finns ingen tid för teve längre"
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med dvd med hårddisk kan man spela in utan att behöva hålla några tablåtider och utan att ha dammiga vhs-band som ligger och skräpar (och framför allt tar upp plats). Allt är upplagt för en passiv livsstil framför televisionsapparaten och ofta möblerar vi också våra hem runt denna.
Det går i princip inte att undvika alla tv-program idag. Även om man lyckats missa sändningen så blir man via löpsedlarna i kvällspressen tvingad att följa skandalerna bakom och huvudpersonernas utsvävande privatliv. Televisionen är ett självklart inslag i vårt liv och en stor del av den socialisation vår kultur ger oss. Efter att vi lämnat den gamla tvåkanalstiden bakom oss har dock den kulturella socialisationen blivit betydligt spretigare. När parabolerna gjorde sitt intåg i villaområdena i slutet av 80-talet var vi hjälplöst förlorade. tv-dagen började inte längre klockan halv sex på kvällen, man kunde från och med nu titta på tv dygnets alla timmar.
Min pappa monterade in två tjugoåttatummare framför sängen och en liten tretummare på sidan som han lyssnade på med hörlurar. (Att bara ha EN tv hemma, är inte det såååå 1985?) Det sista brusfria rummet, köket, förlorade slaget mot en liten frukost-tv.
Jag är uppväxt med tv, törs inte ens tänka på hur många timmar jag spenderat stirrande hålögt in i tv-rutan. Naturligtvis har inte allt detta varit av ondo. Jag har lärt mig massor genom tv, jag tillhör generationen som inte lärde sig läsa i skolan utan av Magnus, Brasse och Eva.
Jag vet inte riktigt när det började, men plötsligt började det kännas så tomt. Så ingenting. Tio personer inlåsta i ett hus, eller på en öde ö, katastrofnyheter, plingelingprogram och blixtrande poängtavlor, miljoner att vinna, mord på löpande band, musikvideos i en aldrig sinande ström, amerikanska serier, amerikanska programkoncept. Digitalboxar med ett oändligt antal kanaler, skillnaden mellan kanalerna är i stort sett obefintlig. Ändå tog det ganska många år innan jag förmådde reagera. När greppet hårdnat så att jag till slut inte hade någon kontroll över zappandet. Ett sista desperat andetag efter frihet och tv-apparaten åkte ut.
Televisionen, detta opium för folket, drar ner tempot för förändringar och det finns inte tid till det längre. Så många förlösta timmar som tidigare fyllts av televisionen. Nu kan jag andas igen. Jag har stora saker framför mig, då kan jag inte bli sittande framför tv:n. Hundarna ska promeneras, barnet vägledas och så har vi en planet att rädda undan växthuseffekten. Det finns inte tid för tv längre.