Ni har hört uttrycket ?den som ger sig in i leken får leken tåla?.
Jag jobbar inte så.
Här gäller principen ?ge dig inte in i leken om du inte kan vinna?.
Det säger sig självt att man inte kan vinna varje gång. Men man kan försöka.
Och försöka.
Och försöka igen.
Kort sagt, försöka så många gånger så det till slut, av en ren tillfällighet eller det faktum att motspelaren tröttnat och lägger sig, blir så att du råkar vinna.
Jag är en tävlingsmänniska in absurdum. Jag tävlar mot andra såväl som mig själv.
Väntan vid ett rödljus blir snart till ett F1-race så fort det slår om till grönt.
Hushållssysslor ska klockas och göras lite, lite snabbare nästa gång.
Vikterna på gymmet ska bli lite, lite tyngre, oavsett om mina spagettiarmar går av och det hela resulterar i en fet sträckning.
Min tävlingsinstinkt gör sig påmind under de mest märkliga tillfällen.
Spela memory med barn?
Här snackar vi inte läggmatch. Vi pratar blodigt allvar till sista rutan vänts upp. Jag kan inte lägga mig, inte ens för barn.
Jag brukar istället använda mig av en annan plan. Jag går in för det till hundra procent. Sen lurar jag barnen i fråga att de vunnit. Omoraliskt?
Ja, troligen.
Men det räcker för mig att veta att jag vann. Sen kan man ju kanske ifrågasätta prestigen i att vinna mot en fyraåring..
Men jag skulle ändå inte säga att jag är helt tokig. Jag hävdar bestämt att viss tävlingsanda bara är bra.
Sen kan man diskutera det faktum att man faktiskt ibland hamnar i situationer där man är nybörjare och därmed inte vet vinstchanserna. Där är det riktigt svårt.
Jag har hamnat just där med Rumble. Rumble är, för de som inte vet det, ett ordspel. Det visar sig att jag inte är särskilt bra på att finna flest ord på två minuter.
Sluta spela: säger du?
Ja. Kanske. Men nu har jag ju redan börjat, inte sant?
Att ge sig nu vore ju ett nederlag.
Precis den situationen sitter jag också i med hästarna. Många har frågat varför jag inte tävlar. Jag har skyllt på allt från nerver till att vi inte är i form. I själva verket är det för att min tävlingsinstinkt gör det hela till en evigt pågående prestigepanik.
Men nu har jag likt förbannat gett mig in på det. Och inte går det bra heller. Så inte nog med att jag gett mig ut på djupt vatten, jag drunknar dessutom långsamt, långsamt.
Det finns inget sådant som en lek. Här pratar vi hårslitande, nervpirrande, allvar. Utmana mig.
I dare you.
