Häromdan fick jag lust att skriva en roman om framtiden. Vi skriver och gnäller om det vi har och det samhälle som är. Jag skulle skildra det samhälle vi vill ha. En berättelse om människor som är jämlika och lyckliga i en värld som styrs av politiker som är hederliga och där ingen skor sig på andras bekostnad.
Jag försökte komma igång men det gick inte. I min tänkta framtidsvärld fanns ingen dramatik. Folk åt och drack och mådde bra.
Ingen slogs, ingen stal, ingen drog kniv och mördade någon annan.
Folk älskade varann, kramades, smektes och knullade. Det blev bara tråkigt.
Här måste hittas en vinkling. Professionell som jag är klarade jag naturligtvis den saken. Det framtida samhället skulle inte beskrivas, det skulle bara anas som en önskvärd motsats till det nutida. Så här:
I en framtida skola sitter läraren och berättar för barnen hur det var förr. Kan ni tänka er, det fanns olikheter, det fanns fattiga och rika, det fanns människor som knappt hade råd att äta och som blev utkastade på gatan om de inte kunde betala till andra som sa att de ägde husen.
- Nä? sa barnen. Va läskigt!
- Jo, sa läraren. Det fanns dom som inte arbetade utan levde på att äga. Man kunde äga hus eller företag eller stora förmögenheter. Då kallades det att man var rik. Och de rikas barn behövde inte lära sej arbeta, de bara ärvde föräldrarnas rikedom och kunde sen tvinga andra människor att arbeta åt dom eller ge dom halva sin inkomst för att få bo i hus som de påstod att de ägde.
- Ägde och ägde! sa ett barn. Vad betyder ägde?
Här går en hel lektion åt för att förklara fenomenet ägande. Sen går en lektion åt till att förklara det där med arv. Hela samhällsklasser levde på arv. Intelligenta föräldrar kunde lämna över sin rikedom till imbecilla barn som sen fick makt över människor som arbetade i företagen eller bodde i husen som dessa barn blivit ägare till.
När eleverna fått höra så otroliga saker var deras nyfikenhet väckt.
Begreppet klassamhälle tog en lektion i anspråk. Det fanns en tid när samhället inte styrdes av de klokaste utan av en pratsam grupp som kallades politiker, en grupp som ljög och bedrog och skodde sig själva och inte hade en aning om hur vanliga människor hade det.
Deras barn gick in i deras partier och ärvde sedan deras positioner.
- Partier? sa barnen. Va konstiga ord dom hade förr!
- Ett parti, sa läraren, det var från början en grupp med gemensamma intressen. Det fanns arbetarparti för arbetare och bondeparti för bönder. Sen blev partierna bara något som politiker kunde berika sej på. Det fanns också ett krist-parti för dom som hade den gamla vidskepligheten från medeltiden kvar och alltså trodde på religion.
Religion behövde läraren inte gå in på, för den konstigheten hade han redan förklarat i ämnet historia.
Det fanns mer för läraren att berätta om förrivärlden, men min roman blev aldrig ens påbörjad. Jag la av. Kanske vill nån yngre begåvning ta vid, i så fall skänker jag honom eller henne den här idén med varmt hjärta.
Själv nöjer jag mej med att skriva krönikor. Det orkar jag fortfarande med.