Det ena du bör, det andra du ska
Dagen då Kertész kom i min väg råkade vara samma dag som Hylinger kom där. Och samma dag som den bok som är på gång hemma är på 600 sidor och är jättetung och väldigt mycket kunskap i och en som jag känner att jag kan lära mig jättemycket av och den kommer att ta resten av mitt liv.
Brittmarie Engdahl
Foto:
Böckerna jag bör läsa följer samma kurva.
Böckerna jag inte bör läsa slinker igenom som guds ord i en tokig som lilla mamma brukade säga.
Säg att ni känner igen er! Åtminstone ungefär.
- Du bör gå tillbaka och läsa de första böckerna parallellt, säger fröken på språkkursen, i välmening.
Fast redan de aktuella läxorna tar all vaken tid.
Men allt annat då! Som roar mig, och som jag är nyfiken på. Så beställer jag för recension och blir panikslagen när de kommer till redaktionen sådär tre dagar före första utgivningsdag.
Så småningom falnar paniken och ligger bara som grå dimmor runt hjulen på stolsbenen.
Helt enkelt taskig verklighetsuppfattning.
Det kallas också tidsoptimism.
Min vilja som alltid stävar åt den breda vägen vill bara läsa Hylinger. Det brukar vara som en dröm och nu utlovar titeln en fortsättning på de underbara Det hemliga sällskapet och Den stora sammankomsten. Böcker som får en att bara vilja flanera i tillvaron, göra just ingenting, kanske ägna sig lite åt att tänka så smått ibland. Leta efter något som inte finns. Men 15 oktober! Inte en chans!
Det är ju i morgon! Men så mycket har jag läst Hylinger så jag kan lova er god läsning i alla fall.
Det kanske är mera så recensioner skulle kunna gå till? Åtminstone skulle det blir lite uträttat.
Så den där växande olästa högen. Vad göra? Svaret är enkelt: försoning. Med sig själv. Se fakta i ögonen: det olästa blir kanske aldrig läst. Det är inte de fina böckerna och de mest högkvalitativa filmerna jag kommer att se.
Kertész är naturligtvis intressant: vi lever inte våra liv utan vi lever våra roller, eller våra funktioner, som han säger. Det är bara det att av detta blev jag så sorgsen att jag inte kunde fortsätta. Men jag ger inte upp. När den gode Kertész har firat några födelsedagar till kanske min recension trillar in.
Bara jag låter Det unga Europas födelse som börjar i tvåflodsdeltat få vänta ett spass.
Jag fattig heter en utställning på Arbetets museum. Visst är det sorgligt.
Också här kan man slås till golvet och falla ihop av bilder på de som valts ut som representanter - fattiga i Sverige, Uganda och England. Ung man i Sverige, 24 år, en kylskåpsbild av tomhet sånär som på några burkar hundmat.
Varför är han fattig? Det måste man läsa om. Intervjuer berättar trista och ångestskapande historier. Bilderna är bara en ram för resonemang och debatt. Om man till exempel kan använda samma ord för tillståndet fattig när jag är arbets- och egendomslös i Sverige som när jag är arbetslös familjeförsörjare i Uganda med barn som svälter. Eller som den socialt utslagna kvinnan på ett fängelse i England. Där det inte finns någon lägsta anständig nivå för mänsklig levnadsstandard.
Eländet är bottenlöst och hopplöst. Än en gång ämnet på Arbetets museum. Här finns risk för inflation i medkännande. Hur mycket kan man ta in?
Har en kompis som jobbar på Änke- och pupillkassan, - jo, just det - en reminiscens från den tid då det inte fanns socialförsäkringar. Jag tycker det är fruktansvärt roligt. Av många skäl som tyvärr inte får plats här, men ordet pupill är kul. Betyder minderåriga barn. Ligger nära engelskans pupil. Anorna är så gamla att Bellman sökte tjänst här en gång på världen. Han fick inte jobbet, framgår det.
Så jobbar vi med nyheter