Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

"Det är vi som är alternativa"

Stockholm (TT Spektra). Glöm bleka borderline-personligheter som Pete Doherty. Årets obligatoriska hype från England heter Feeling: ett före detta after-ski band som är stolta över att gilla Supertramp. - Det är vi som är alternativa, säger trummisen Paul Stewart

Feeling står precis på gränsen till världsherravälde. Från vänster: Paul Stewart, Kevin Jeremiah, Dan Gillespie Sells, Ciaran Jeremiah och Richard Jones.Foto: Leif R Jansson/Scanpix

Feeling står precis på gränsen till världsherravälde. Från vänster: Paul Stewart, Kevin Jeremiah, Dan Gillespie Sells, Ciaran Jeremiah och Richard Jones.Foto: Leif R Jansson/Scanpix

Foto:

Kultur och Nöje2006-06-05 06:00
Feeling uppfyller alla krav för den Typiska Engelska Hypen: hyllade singlar, massiv promotion innan albumet är släppt, mytbildning och självsäkra uttalanden om sin egen kvalitet.
Men det finns något som inte stämmer.
Feeling är ett gäng musikstudenter som harvat som cover-band i alperna. De är stolta över att de är jätteduktiga på sina instrument. Och de droppar referenser som Supertramp, ELO och Chicago. Kort sagt: de är allt som är fel. Allt som 15 år av alternativ musik och indie har vänt sig från.
- Musik är musik och man ska lyssna på det man gillar. Åtminstone borde det vara så, säger gitarristen Kevin Jeremiah, timmarna innan bandet ska göra en branschspelning i Stockholm.
Ironin är uppenbar. Det alternativa etablissemanget som i alla år har hånat sjuttiotalets så kallade MOR-rock (står för Middle of the road-rock), har tagit Feeling till sina hjärtan.
- Det har varit så mycket alternativ musik i England de senaste åren att det egentligen är mainstream. Det är vi som är alternativa, säger trummisen Paul Stewart, som kommer sent till intervjun men ursäktar sig på bästa posh-engelska.
Efter att ha spelat covers i franska alperna i två år, beslutade sig gruppen för att satsa på allvar. Men åren i alperna satte sina spår. De kommer aldrig att spela "Brown eyed girl" igen. Eller "Mustang Sally".
- Men den perioden cementerade verkligen oss som musiker och som vänner. Att stå på scenen blev verkligen ingen stor grej. Vi gjorde 120 spelningar under bara den perioden, tio spelningar i veckan. Vi blev ett bättre band, säger Kevin Jeremiah.

För hårlösa för kontrakt
När de sedan kom hem till England, spelade de in en demo och försökte få kontrakt. Men deras välvårdade utseende bekymrade skivbolagen.
- När skivbolagen kom för att se oss, såg de fem killar med gitarr - som gjorde melodisk popmusik. Det såg alternativt ut, men det var för välfriserat. Vissa föreslog att vi skulle ha mer hår. Eller några fler svartvita bilder. På allvar. Vi ignorerade det, säger Paul Stewart.
Men till slut gick det vägen - big time. Singlarna "Fill my little world" och "Sewn" har gått varma på radio i England. De är ute på en världsomspännande turné, utan att första skivan ens kommit ut. De står precis på gränsen till världsherravälde.
- I framtiden kommer vi att hyra kompletta symfoniorkestrar, kanske ett marschband och lite steel-drums. Just nu kan vi bara spela på de instrument vi har. Förmodligen kommer vi att bli ännu mer fjantiga och pompösa, säger Kevin Jeremiah.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!