Samtidigt firades inte examen från högskolan några år senare alls på samma sätt. Studentens högtidlighet kommer såklart från en tid då det var sista instansen de flesta passerade innan de kom till yrkeslivet. Högskolestudier tillhörde inte det vanliga så det ställdes till med brakfest.
Det är det som är. Bristen med att upprätthålla traditioner som förlorat sin validitet. I en tid då många läser på högskolan och gymnasiet blivit nästintill obligatorisk känns firandet överdrivet. Problemet är att istället för att lätta upp och inte göra så stor grej av detta har det gått i motsatt riktning.
Numera klär sig niondeklassare i kostym för att fira sin avslutning. Trycket på familjerna ökar. Visst kan den som vill avstå men fråga vilken sociolog som helst om konsten att avvika, om rädslan för att inte vara med. Finns säkert föräldrar som inombords oroar sig för att vara sedda som sämre föräldrar om de inte förser sina barn med saker de inte behöver. Kapprustning i flärd. Det är en ganska sann klyscha att det är svårt att gå mot strömmen.
Förr i tiden hägrade arbetsliv och vuxenliv när de unga tog studenten. Idag väntar antingen högskolestudier, komvux eller arbetslöshet för de flesta. Är det här något att fira? Blir det inte tragiskt istället? Det känns nästan som att den vuxna världen lurar ungarna om en ljusnande framtid som väntar, men vägen dit är hur lång som helst. De skrattar och skuttar och firar något som knappt finns. Fenomenet ställdes på sin spets för ett par år sedan när en lastbil med studenter spelade Summer Of 69. Visste dessa ungdomar om vad låten handlar om kan man undra. Tragiskt var det i alla fall att de sjöng med i kampsången för ouppfyllda drömmar om den bästa sommaren som följdes av besvikelse. Egentligen ytterst passande kanske.
Själv firade jag inte studenten så mycket. Åkte i en sportbil och hade en handfull personer hemma. Det är ingenting jag ångrar idag. Ingen behövde spara pengar det året för att jag gjort något som knappt krävde ansträngning, gymnasiet alltså. Det fanns så många fler mål att uppnå, knappast början på ett vanligt rutinliv som vuxna förväntas ha.
På gott och ont.