Det är skönt för skalder att få söla
Myckt söl blev det den där perioden.
Då läste jag, lite då och då, om sovande. Och häpnade. Så mycket kuriös vetenskap det finns där. Som att män drömmer mer om män än kvinnor drömmer om män och att det förhållandet är likadant över hela världen. Och att det inte är så alldeles självklart att vi vilar när vi sover, det händer ju en massa i huvudet då. Både hjärta och hjärna jobbar på ordentligt. Eller som att det anses "naturligt" att kvinnan sover till vänster när en kvinna och en man sover tillsammans. Jag funderar bakåt. Joo, minns ingen diskussion, det blev väl bara så. Läsningen om sömn berättar lika mycket konstigheter som naturprogammen gör, sådana som handlar om hur djur gör.
Småsovande hyllas här som annorstädes. En lur då och då, på dagen, det är finemang och det där att Churchill sov så lite som det sägs, det handlade bara om vad han hade för sig på nätterna. Han fick nog sitt kvantum av både wisky och sömn, men uppdelat på många gånger om dygnet.
Visst låter det skönt. Jag skulle mycket väl kunna föreställa mig hur alla på redaktionen drog sig tillbaka till små bås efter middagstid. Med telefonerna kopplade till de snälla och tålmodiga flickorna i växeln och en skylt "stör ej" över huset. Fast det är klart, får en del skulle nog den där lilla rekommenderade "napen" dra ut flera timmar.
Men plusset skulle komma sen när alla blev så väldigt mycket mer pigga och påhittiga och störiga. Roligare tidningar kanske?
Hursomhelst, det finns en kul bok i ämnet och den heter Counting Sheep och jag har bara läst om den, inte läst den. (Förresten lär ingen veta varifrån uttrycket räkna får har kommit. Fritt fram för forskning.)
Frida har jag däremot sett, med egna ögon. Filmen om konstnären Frida Kahlo alltså. Den går i Linköping, fortfarande, fast det bara var 7-8 människor i salongen.
Frida var gift med Diego Rivera, tillsammans radikala kämpar i det nya Mexico. Hon betydligt yngre, förfärligt skadad i en trafikolycka, hon målade sitt liv, som så många kvinnor gör. Det går strängar från hennes kropp, smärtorna, det förlorade barnet, operationerna, järnkorsetten, hon levde på gränsen, rasade och festade, var tillsammans med kvinnor och män - hennes egen hade deklarerat att han aldrig skulle kunna vara en enda kvinnas man.
De var kamrater i politiken, men fiender i kärlek.
Bådas verk lever kvar, starkt. Frida har tagits om hand av kvinnorörelsen, Diego svartmålats. Det vet jag inte om Frida skulle ha tillåtit.
Det är lite vackert, lite folkloristiskt men klart sevärt. En puff in till den så uttrycksfulla mexikanska konsten. Men det går alltså åt en resa. Inget att tala om, eller hur?
Så jobbar vi med nyheter