"Det är så skönt att vara arg"
Författaren Charles Bukowski hade för vana att mellan ölklunkarna kalla dom för partypajare. Det är ett fint ord.
Under det glada nittiotalet gick vi in för att partypaja. Det gick mestadels ut på att på fester hångla med fel tjej, kasta ut kylskåpets innehåll från balkongen och kräkas bland krukväxterna. Oskyldiga grejer. Vi lade av med det när vi en natt råkade ut för ett ännu värre gäng som slog sönder halva kvartetet.
Kulturen däremot är inte ett dugg rädd om sina partypajare. Eller så är det just det de är; livrädda. Ingenting utanför den rådande ordningen släpps in. Allting ska fogas in under samma flagg, i samma led.
När jag var ung var jag arg. Det gick över. Jag blev fet, sjuk och nöjd. Nu har jag rest ur mig ur alkoholmissbruk, blivit smal och är arg igen. Det är skönt. Jag är trött på min egen generation. Och jag älskar den. Jag är patetisk och ofullständig. Men det är vad litteratur handlar om för mig, att framstå inte i bättre dager, utan i sämre. Därför att mina tillkortakommanden är inte så olika dina.
Det är skönt att vara arg igen men att också vara glad. Jag är en litterär Albert&Herbert. Jag är båda teaterns masker. Jag är våldsamt självcentreread men stolt att jag kan driva med det. Jag tar mitt jobb på allvar men kan skoja om att jag tar mitt jobb på allvar.
Sverige skulle behöva fler människor som kände efter först och tänkte efter sen. Jag är stolt att jag är sådan. Jag är stolt att mitt hjärta leder mig totalt vilse ibland. Det är inget farligt. Jag går till och med vilse med flit.
Det är befriande att vara en litterär gangster, en partypajare i det ordets allra finaste betydelse.
Jag tillhör ingen, känner ingen man måste känna. Mina böcker tillhör alla. Mina böcker är nyttoböcker. Slit dem med hälsan. Jag ska ta varenda strid jag kan. Jag är en idiot. Jag kommer garanterat förlora nästan alla men jag tänker strida så hårt jag kan mot intellektuell förflackning, mot stenbent och empatisörd sjukvård, mot alla förbannade kulturelitister, mot miljöfundamentalister som vill tvinga på mig deras dåliga samvete och tror att det regnar mindre i Bangladesh om vi sorterar våra potatisskal, mot hysteriska feminister (inte alla!) som vill ge alla män kollektiv skuld.
Jag kommer ta idiotiska strider. Jag kommer förlora. Det gör mig ingenting. För det är striden jag kommer se tllbaka på. Det är den jag kommer vara stolt över att jag tog.
Det finns flera sät att nå ut med sin konst än genom de stelbenta grindväktarna i storstädernas morgontidningar. Det är en väg men det finns tusen fler. De leder rätt, de alla.
Jag gillar folk man inte kan ha i möblerade rum. När jag var ung hade jag Nietzsche, Christer Pettersson och Harry Schein som hjältar. Inte nödvändigtvis alltid i den ordningen. Jag vet inte riktigt varför.
Jag ångrar ingenting av det jag gjort, alla tokiga nätter, alla utslitna sulor längs asfalten, allting som tagit mig dit där jag är idag,, tio böcker och sju liv senare; I början av allting. Där är jag. I början!
Vi är alltid i början av allting. Ingenting står någonsin färdigt av det vi bygger. Det är alltid i sin början. Det är fantastiskt att det är så. Det ger hopp.
Som fina gamle Nietzsche sade, innan han blev helt knäpp: Det är alltid något vansinne i kärleken. Men det är alltid något förnuft i vansinnet.
Så jobbar vi med nyheter