"Det är inte skattmasen jag fruktat"
Fy sjutton, va´ snopen man blir. Här sitter man i allsköns ro och lyssnar på lördagsintervjun med Maud Olofsson och vad får man höra? Jo, att det är helt begripligt – och därmed också ok får man förmoda – att folk som inte har råd att reparera altanen eller resa utomlands skaffar sig det ekonomiska utrymmet genom att köpa svarta tjänster.
Wiwi Samuelsson.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den pågående svartarbetsdebatten får mig att känna mig både snopen, vilsen och fylld av beundran. Att ett antal moderata statsråd och statssekreterare i miljonvillor har struntat i tv-licenser och bygglov och köpt svarta tjänster har inte förvånat mig ett dugg. Så fördomsfull är jag. Fördomarna har bl a närts av många somrars grannskap med en moderat företagare, som ständigt underhållit mig med hur han tagit det ena privatinköpet efter det andra – och förresten hela kåken – ”på firman”.
Det som gör mig lite vilsen är däremot när höjdarnas fuskande tas till intäkt för att detta är ”normalt” och bara vad alla människor gör. Samt när utlandsresor och altaninnehav framställs som ett slags mänskliga rättigheter. Jag kan inte riktigt avgöra om Maud Olofsson vill att altaner och utlandsresor ska vara något som alla har rätt till eller om hon tror att alla redan har tillgång till bådadera.
Jag känner heller inte igen mig i den värld av svartarbetande hantverkare, som beskrivs från en Stockholmsk horisont. För att få en tjänst utförd måste de stackars statsråden m fl betala svart. Jag har lyckats reparera och bygga om två hus i mitt liv; med allt vad det innebär av kontakter och affärer med byggmästare, snickare, murare, rörmokare, grävmaskinister, plattsättare, golvläggare, plåtslagare, ställningsbyggare, brunnsborrare, elektriker och installatörer av det ena eller det andra. Vid två tillfällen har det hänt att hantverkare velat ha betalt ”utan kvitto”. Själv har jag aldrig föreslagit det, dels för att jag har viss förståelse för att även hantverkare behöver få ihop till pension och sjukpenning, dels för att jag är alldeles för feg. Och då är det inte främst skattmasen jag fruktat.
De två svartarbetarna har också givit mig vatten på min fegiskvarn. I båda fallen gick det åt h-lv-t-. Den förste var en farbror, som kom med en jätteborrmaskin för att göra fyra hål, som skulle förbättra ventilationen i den gamla krypgrunden. Medan han borrade skulle jag åka iväg och uträtta ett ärende och backade ut bilen – precis som vanligt. Problemet var att borrgubbens bil stod i vägen. Reparationen av hans bil kostade mycket mer än de fyra svarta borrhålen, om man säger så….
Den andre var golvläggare och det dröjde inte mer än ett halvår efter avslutat arbete innan det visade sig att golvmattan släppt från underlaget på två ställen. Vad gör man då? Muraren, som murade utrymmet för spisen en centimeter för smalt, kunde jag – med kvittot i hand och hot om både det ena och det andra – tvinga tillbaka. Diskbänken, som skickades till Stenkullen utanför Göteborg istället för till mitt hus i Kimstad med samma namn, kunde jag – med orderbekräftelsen i högsta hugg – halvera kostnaden för. Men vad gör man med en avtals- och kvittolös golvläggare? Jag sa till både en och två gånger men inget hände.
Det är sådana dyrköpta erfarenheter, som gör att jag blir fylld av beundran inför alla dem som vågar köpa tjänster svart. Reinfeldts ministrar och statssekreterare måste ha nerver av stål. Eller pengar som gräs.