"Det Àr inte skattmasen jag fruktat"
Fy sjutton, vaÂŽ snopen man blir. HĂ€r sitter man i allsköns ro och lyssnar pĂ„ lördagsintervjun med Maud Olofsson och vad fĂ„r man höra? Jo, att det Ă€r helt begripligt â och dĂ€rmed ocksĂ„ ok fĂ„r man förmoda â att folk som inte har rĂ„d att reparera altanen eller resa utomlands skaffar sig det ekonomiska utrymmet genom att köpa svarta tjĂ€nster.
Wiwi Samuelsson.
Foto:
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
Den pĂ„gĂ„ende svartarbetsdebatten fĂ„r mig att kĂ€nna mig bĂ„de snopen, vilsen och fylld av beundran. Att ett antal moderata statsrĂ„d och statssekreterare i miljonvillor har struntat i tv-licenser och bygglov och köpt svarta tjĂ€nster har inte förvĂ„nat mig ett dugg. SĂ„ fördomsfull Ă€r jag. Fördomarna har bl a nĂ€rts av mĂ„nga somrars grannskap med en moderat företagare, som stĂ€ndigt underhĂ„llit mig med hur han tagit det ena privatinköpet efter det andra â och förresten hela kĂ„ken â âpĂ„ firmanâ.
Det som gör mig lite vilsen Ă€r dĂ€remot nĂ€r höjdarnas fuskande tas till intĂ€kt för att detta Ă€r ânormaltâ och bara vad alla mĂ€nniskor gör. Samt nĂ€r utlandsresor och altaninnehav framstĂ€lls som ett slags mĂ€nskliga rĂ€ttigheter. Jag kan inte riktigt avgöra om Maud Olofsson vill att altaner och utlandsresor ska vara nĂ„got som alla har rĂ€tt till eller om hon tror att alla redan har tillgĂ„ng till bĂ„dadera.
Jag kĂ€nner heller inte igen mig i den vĂ€rld av svartarbetande hantverkare, som beskrivs frĂ„n en Stockholmsk horisont. För att fĂ„ en tjĂ€nst utförd mĂ„ste de stackars statsrĂ„den m fl betala svart. Jag har lyckats reparera och bygga om tvĂ„ hus i mitt liv; med allt vad det innebĂ€r av kontakter och affĂ€rer med byggmĂ€stare, snickare, murare, rörmokare, grĂ€vmaskinister, plattsĂ€ttare, golvlĂ€ggare, plĂ„tslagare, stĂ€llningsbyggare, brunnsborrare, elektriker och installatörer av det ena eller det andra. Vid tvĂ„ tillfĂ€llen har det hĂ€nt att hantverkare velat ha betalt âutan kvittoâ. SjĂ€lv har jag aldrig föreslagit det, dels för att jag har viss förstĂ„else för att Ă€ven hantverkare behöver fĂ„ ihop till pension och sjukpenning, dels för att jag Ă€r alldeles för feg. Och dĂ„ Ă€r det inte frĂ€mst skattmasen jag fruktat.
De tvĂ„ svartarbetarna har ocksĂ„ givit mig vatten pĂ„ min fegiskvarn. I bĂ„da fallen gick det Ă„t h-lv-t-. Den förste var en farbror, som kom med en jĂ€tteborrmaskin för att göra fyra hĂ„l, som skulle förbĂ€ttra ventilationen i den gamla krypgrunden. Medan han borrade skulle jag Ă„ka ivĂ€g och utrĂ€tta ett Ă€rende och backade ut bilen â precis som vanligt. Problemet var att borrgubbens bil stod i vĂ€gen. Reparationen av hans bil kostade mycket mer Ă€n de fyra svarta borrhĂ„len, om man sĂ€ger sĂ„âŠ.
Den andre var golvlĂ€ggare och det dröjde inte mer Ă€n ett halvĂ„r efter avslutat arbete innan det visade sig att golvmattan slĂ€ppt frĂ„n underlaget pĂ„ tvĂ„ stĂ€llen. Vad gör man dĂ„? Muraren, som murade utrymmet för spisen en centimeter för smalt, kunde jag â med kvittot i hand och hot om bĂ„de det ena och det andra â tvinga tillbaka. DiskbĂ€nken, som skickades till Stenkullen utanför Göteborg istĂ€llet för till mitt hus i Kimstad med samma namn, kunde jag â med orderbekrĂ€ftelsen i högsta hugg â halvera kostnaden för. Men vad gör man med en avtals- och kvittolös golvlĂ€ggare? Jag sa till bĂ„de en och tvĂ„ gĂ„nger men inget hĂ€nde.
Det Àr sÄdana dyrköpta erfarenheter, som gör att jag blir fylld av beundran inför alla dem som vÄgar köpa tjÀnster svart. Reinfeldts ministrar och statssekreterare mÄste ha nerver av stÄl. Eller pengar som grÀs.