När man talar om soul är det lätt hänt att associationsbanorna går till uppstylade divor som wailar sig igenom spåntrista MTV-ballader. Men soul kan vara så väldigt mycket mer. Det kan vara raka motsatsen.
Umeå-gänget Deportees är i grunden ganska svårdefinierade. Rock, pop, folk, det går att klistra lite olika etiketter på dem beroende på humör, men nog sjutton levererar de med själ. De har soul så det sjunger om det.
Peder Stenberg må se ut som den gamle barnprogramkaraktären Skurt när han smyger upp på scenen med hästsko runt halsen och storskärmad keps, men han sjunger så att knän blir svaga och ögon tåras. Nästan så att hjärtan brister. Det är så mycket inlevelse i hans leverans att jag får rysningar. Som om det inte räckte med att sångrösten i sig är väldigt egen och tilltalande från början.
Gruppen uppehåller sig till stora delar kring materialet från fjolårets unisont hyllade fullängdare "Islands & Shores" den här tisdagsaftonen. Det borgar för en finstämd kväll, även om nostalgikern i mig aningen purket muttrar över att bländande nummer som "Who Is Gonna Meet Me" och "Damaged Goods" lämnas utanför setlistan.
Men vem är jag att klaga när nummer som "The Doctor In Me" och "When Buildings Sleep" levereras synnerligen övertygande och "Future Shocks", med mullrande trummor och (som redan omnämnt) själfull sång, är så mästerlig att jag fullständigt håller på att tappa fotfästet.
Det gödslas så klart inte enbart med nytt material. Några låtar med fler år på nacken smygs också in mellan varven och inte alls oväntat får det gamla titelspåret "Under The Pavement -The Beach" störst publikt bifall.
Deportees kommer raka vägen från en måndagsspelning på Dramaten i Stockholm och får Dynamo att leva upp till ett minst lika kungligt etablissemang den här kvällen. Det är många som har slutit upp trots att det är tisdag.
- Det här är förmodligen vår bästa tisdagsspelning någonsin, konstaterar Peder Stenberg mot slutet.
"When They Come" är i grunden en fin låt, men bandet får inte riktigt till den, vilket innebär kvällens egentligen enda lilla fadäs.
En fadäs som lätt är förlåten när herrarna levererar så tight och lyhört och framförallt: med så mycket själ.