"Den vinröda soffan fungerade som en ark"
Japp, då var det dags för höst igen. Ett år till semestern, fisiga sniglar på daggkalla elskåp och kebabrester vid gaspedalen. Med tre halvsovande barn i den leriga Renaulten från förr till ännu ett åttatimmarspass på dagis, sen en trasig kaffeautomat och jobbet som precis har börjat lukta död råtta någonstans i bjälklaget.
Det var lättare förr innan man drog iväg familjen till villaidyllen. Då fanns lägenheten, myrornamöblerna, rulltårte-frullen framför den fyllemålade teven man trodde skulle bli cool med grön väggfärg från Jysk. Ett kylskåp fyllt av pepperoni, sambal oelek och halvtomma pizzakartonger. Det fanns till och med kabelteve.
Och framför den kunde man bli riktigt arg!
Det var genuin tvättäkta ilska från botten av hjärtat.
Där satt man som en kulturens riddare spyende galla över dokusåpor, skitfilmer, sitcom-serier utan finess, nyhetsuppläsare som inte visste vad de läste upp och allra värst inte läste i den ordning man ville, väderflickor som nästan tycktes skämmas för ännu ett molande regn över västra Götaland, lördagsunderhållning med Markoolio eller Kronér. Nej, på den tiden kunde man oemotsagd leka domare över världen nedbäddad i skräpmat, snus och folköl. Den vinröda gallonsoffan fungerade utmärkt som en ark där endast jag överlevande skulle segla ut över det kolerasmittade media-bruset. Jag färdades ensam med mina oemotsagda gener mot en bättre värld där endast mina frön torde spridas för vinden mot en bättre värld utan yta och tv-shop. Inte undra på att man blev deprimerad.
Nu sitter man här tio år senare med ettan, tvåan och fyran. Tre små barn som stoppar varje anspråk till irritation mot omvärlden:
?Vad är det för fel på Markoolio, pappa? Varför blir du arg på den glada vädergubben? ?Pappa, Reinfeldt kanske bara tycker att det blir bättre om alla har jobb!?
Vad säger man? Vill man att ens egna barn redan vid sju års ålder ska se omvärlden som en lömsk hund. Man får vackert förklara allt ur alla möjliga logiska vinklar och vips försvinner det åtråvärt lätta ställningstagandet. Allt får plötsligt en fram och baksida. Det blir svårt att såga, fördöma och värst av allt hata allt och alla. Det har till och med blivit näst intill omöjligt att rösta. Jävla ungar! Med prinsesskläder och spidermanpyjamas har de vinschat tillbaks min vackra gallonark och satt mig på en öde ö bestående av faluröd fasad, tryckimpregnerad veranda, rabarberland och en tomt full av smarriga höstäpplen.
Och i morgon är det vardag.
Ackompanjerad av P1 längs Arkösundsvägen i en lerig bil sjunger tre små morgonsura blondiner Bamse. Själv försöker jag mellan verserna höra nyheterna utan framgång, men vad gör det. I 94 kontrollerade kilometer i timmen blåser höstdeppet snabbt bort.
Så jobbar vi med nyheter