För drygt 60 år sedan hörde jag Ulf Linde spela vibrafon på Berzeliterrassen. Ulf Linde var en av svensk jazzmusiks största personligheter. Han skrev också krönikor i Orkesterjournalen. Det är dessa texter som jazzpianisten och kritikern Lars Nygren har samlat i den här boken. Den som älskar jazz har här mycket att hämta.Linde vill tala om vad jazz är. Han polemiserar mot dem som anser att svensk folkmusik är Hjort-Anders spelmanstradition. Men den är ju bunden till en miljö med jord, skog och vattendrag, skriver han. Nu lever människor i sovstäder, arbetar i fabriker och ser naturen bara som blommor i krukor. I vår värld är Hjort-Anders spelmän inte mer aktuella än den gamla folktrons tomtar och troll.Vår tids folkmusik är jazzen.Ulf Linde skrev sina krönikor på 1950-talet. Jazzen var inte längre "negermusik" utan var spridd över hela västerlandet och spelades av både svarta och vita musiker. Den var hela västerlandets folkmusik.Och vad är då jazz? Linde förklarar: Jazz skiljer sig från annan musik genom att den föds spontat i ögonblicket direkt ur den mänskliga kroppen. Man spelar inte samma solo två gånger. Jazzmusiker analyserar inte, skriver inga manifest, de bara spelar.Ulf Linde tycker att jazzen häri liknar annan stor musik. Mozart och Bach hade en ursprunglig enkelhet i sitt musikskapande som låter oss ana att de var storartade rytmiska begåvningar.För oss som beundrade Ulf Lindes vibrafonspel var det sorgligt att han slutade med musiken. Själv sa han bara att det inte var kul längre. Han ogillade "den drogkultur som efter amerikanskt mönster grasserade bland svenska jazzmusiker".För oss unga amatörer som trängdes kring de stora och var med på deras nattliga jamsessions var deras supande lite irriterande. Min idol, gitarristen Folke Eriksberg, kunde vara berusad även när han satt i Thore Ehrlings orkester på Skansen. Men man beundrade deras spel, inte deras leverne.Och det fanns även helnyktra jazzstjärnor. I den IOGT-loge där jag tillbringade min ungdom fanns flera musiker, däribland Reinhold Svensson, en av landets främsta jazzpianister. Nog fanns det ordentligt folk i musiklivet.För mig är jazzen en bit av min tillvaro, skrev Ulf Linde i Orkesterjournalen i juni 1953. Man kan beklaga att han inte lät den bli hela hans tillvaro. Att han lämnade jazzen för att gå bort sig i konstkritik och akademier. Nu lär det planeras en cd med ett urval av Ulf Lindes inspelningar. Den blir till glädje för oss jazzälskare. Liksom den här boken bör glädja alla som är intresserade av svensk jazzhistoria.
