Den krokiga konstvägen
Kulturbranschen är en svår värld att klara sig i. Det hela aktualiserades när min vän konstnären kom hem efter en sejour i Malmö.Som vanligt när en kompis varit på minisemester vill man veta allt som hänt. Vad har ätits? Vilka sevärdheter har besöks? Vad kostar ölen på en typisk malmöitisk krog?
Som alla andra - kanske svårt att välja vilka andra? Här är det Kandinsky som gick sin egen väg. Foto: Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
- J-kla usla småaktiga konstgallerister, muttrade han och slängde sig ner i soffan.
- Va, sa jag.
- Gallerister. Konstgallerister. De är dumma i huvudet.
- Jaså, sa jag intresserat. Jag har väldigt liten erfarenhet av konstgallerier så jag vet inget om deras intelligens. Berätta!
- Jag hade med mig lite foton på mina grejer för att visa dem på några gallerier.
- Bra, sa jag. Det är tåga i dig.
- Så kom jag in på ett galleri, gick fram till en uttråkad kvinna bakom en disk och slängde fram mina foton. Vet du vad f-nskapet sa?
- Nej, jag har faktiskt inte en aning. Men jag gissar att hon inte beundrade din teknik.
- Hon sa "Jag tycker inte om när konstnärerna själva kommer hit med sina verk".
- Nehej, hur ska de göra då? Faxa in grejerna?
- Jag vet inte. J-vla, förbannade, skitgallerister.
Det är tydligen lättare att få in en kamel genom nålsögat än att få in sina verk på ett galleri. Konkurrensen är förödande. Ibland tror jag att det finns fler konstnärer än personer i Sverige.
Vännen har andra teorier. "De kör bara vad som är gångbart. När man går mellan olika gallerier kan man inte ens se att det är olika konstnärer som gjort verken. Allting är likadant.", brukar han säga.
Konstbranschen är isåfall inte unik på det sättet. Kolla på MTV under en hel dag och du kommer inte vara helt säker på att det är olika artister du hört.
- Är det därför du blivit publicerad, sa konstnären vid det påståendet. Du skriver sånt som folk vill läsa.
- Blanda inte in mig i det här, sa jag.
Som om det inte var nog med konstnärsskygga gallerister hade han råkat ut för mer elände. Ett annat galleri hade sagt att de skulle satsa på "unga lovande konstnärer" resten av året och önskade honom lycka till.
- Vad är jag om inte ung och lovande? Jag är ju bara 28!
- Är du? Jag trodde du var äldre.
Vill man få någonting gjort får man göra det själv. Jag brukar föreslå honom att han ska fixa en egen utställning. Hyr en lokal och sedan bombarderar vi stan med reklam.
- Du har ju gjort tillräckligt med tavlor för att fylla hela Globen, kan jag säga och sedan skratta åt min egen fyndighet.
- Haha, den har jag aldrig hört förut. Åhh det är kört.
Jag upplyste honom om hans gångna års framgångar men la för säkerhets skull till att en hel del stora konstnärer var relativt okända under sin livstid, som Vincent van Gogh.
Det gjorde honom inte muntrare.
- Dessutom, sa han, var van Gogh lite halvgalen och skickade väl en bit av sitt öra till någon kvinna.
- Det kan väl du också göra. Skär av en kroppsdel och skicka den till ... Vad heter hon... Dr Johansson?
- Tror inte jag ska skicka några kroppdelar till henne, muttrade konstnären. Hon tycker jag ska sluta med flummeriet och satsa på ett ordentligt jobb.
Så jobbar vi med nyheter