Det är en konst att navigera mellan begreppen självkänsla och självbild, särskilt om adjektivet sund ska placeras framför. Tiden innan barnen droppade in, kretsade allting kring mig och mina drömmar om det goda livet. Självbilden var uppblåst, skev och utan gränser.
Trots att jag varken kunde spela eller sjunga, räckte det med några bräkande Ebba Grön-refränger i duschen för att jag skulle betrakta mig som potentiell rockmusiker. Bara för att jag lyckades bjuda in 32 berusade vikbolänningar till en sommarstuga på 14 kvadratmeter, såg jag mig som en lovande festfixare. Så fort jag mejslade fram några floskler om olycklig kärlek i ett anteckningsblock, omdanades jag till den nye Tranströmer. Ovetandes om min havererade självbild stod jag i farstun till det stora genombrottet och berömmelsen. Vilken bransch som skulle bli mitt kall, lät jag vara öppet. Jag var en multitalang. Som fotbollsmålvakt räckte det med en reflexräddning på en bortglömd grusplan, för att jag skulle se mig som Ronnie Hellströms arvtagare i landslagsmålet. Det räckte med en silvermedalj i plast från en nybörjartävling i brottning för att drömmarna om ett OS-guld skulle ta fart. Eftersom min förebild Frank Andersson bara lyckades mäkta med ett OS-brons, var det bara en tidsfråga och några kilo muskler till, innan scenen skulle bli min.
Så höll det på, år ut och år in. Musiker, festfixare, poet, fotbollsproffs eller brottarikon? Alla vägar var framkomliga. Räddningen kom med familjebildandet. Barnen ramlade in i en stridande ström och för varje blöjbyte bleknade det förhärskande egot. Narcissus blev pappa och inget uppvaknande är som detta. Papparollen är ett komplext uppdrag, vilket passade min personlighet. Delrollerna servicetekniker, blöjbytare, plånbok, chaufför, kurator och - hjälte. Växlingen mellan hjälte och tönt sker i regel mellan mina småtjejers sovrum och tonåringarnas revir. Som en kastrerad hankatt vet jag min plats och vi pappor som är där vet att det är oerhört befriande när den egna självbilden ligger i fas med omvärldens.
Så händer något. Fredagskväll och jag halvsover i soffan tillsammans med mina småtjejer, fyra och sju år. På teven visas Gladiatorerna och friden tycks råda. Då utbrister min sjuårige dotter:
"Pappa, kan inte du vara med i Gladiatorerna? Du som är så stark."
Det är då monstret får näring. Jag tillåter mig att bli smickrad, håller omedvetet in magen och tar en sväng ut till hallspegeln för att spänna mina triceps. Under ett rus av självbedrägeri börjar jag tro att det är möjligt.
Lyckligtvis finns det fler skötare i hemmet. Tonåringarna kommer till undsättning och bildar pakt. De förklarar lugnt och metodiskt att de vägrar låta sig förödmjukas. De hjälps åt att räta upp min självbild genom att illustrera hur det skulle se ut om deras far skulle utmana Hero, Wolf och Phoenix. De förklarar så pedagogiskt de förmår hur det skulle kännas att se sin far hänga likblek i ringarna, hur jag skulle mosas i gatloppet och hur jag inte skulle komma över första väggen i den avslutande hinderbanan.
Tonåringar kan vara så brutala och okänsliga, men också så underbart kärleksfulla och omvårdande. De ville inte bara rädda sin egen heder utan även hjälpa sin vilsne far att få rätsida på sin självbild. Tack ungar för att ni finns. Tack ungar för att jag vet min plats.
