Den gamla teaterladan byggdes om till Syrisk Ortodoxa Kyrkan för fem år sedan. När jag var i tioårsåldern tog pappa med syrran och mig hit för att se på Malmstenstruppen, en sorts resande cirkus som showade från folkets parkscener landet runt. Det kastades knivar mot roterande tanter, andra tanter sågades mitt itu, kaniner lyftes ur hattar av halvfulla trollkarlar och gapskrattande clowner cyklade på lina. Pappa tyckte att det var otroligt spännande och syrran drogs med av hans anspänning. Själv låtsades jag tycka att det var kul för att inte sabba stämningen. Vad ingen visste var att jag i lönndom alltid hade avskytt cirkuskonster med all dess idioti av spektakel. Ja, jag hade till och med en enveten clownskräck som än i dag kan sticka till i mig så fort jag ser en clown.
Och inte blev det bättre av att seriemördaren John Wayne Gacy var party- och sjukhusclown på 70-talet.
Det gick några år mot tonåren. 1976 kom Pugh Rogefeldt och hans Rainrock till Folkets parks utomhusscen. Det var min första mellanölssommar och jag och några kompisar hade beskat i oss några rigellopavor var. En av oss hade inga stålar över till Pugh och vi övertalade honom att planka in. Medan vi lullade mot stora entrén så tassade han utmed stängslet och började klättra. Väl inne glömde vi bort honom och först när giget hade dragit igång kom han vinglande med en gråblek uppsyn och genomsurt hår.
"Faan!" skrek han genom Hog Farm. "Jag planka för helvete in till lamadjuret! Han spotta mig i skallen! Precis som i Solens Tempel! Jordens jävla loskor!"
1981 kom Ebba Grön, Dag Vag och Eldkvarn till Folkets park. Dom två sista kunde kvitta, ja i alla fall halvliken i Eldkvarn. Jag tror inte ens att jag visste om att dom var ifrån stan då. Det var mycket folk och jag och en kompis smusslade med oss en halvliter Bailys chokladlikör in, för det var det enda vi hade. Ebba var bra men allt blev nog en aning sordinerat av att gomseglet och läpparna var extremt sötkletiga av alkohol-O?boy.
Så kommer jag fram till lekplatsen, och jag chockas nästan av den verklighet jag möter, så paradoxal mot den inre bild jag hade. Den lekpark som vi så ofta besökte för vad som inte alls känns så länge sedan är totalt nedgången. Stora tuvor av ogräs, som fastnaglade tumbleweed bollar överallt, sälggrenar som spretar ur marken som någon sorts gälla skrik mot vårhimlen. Fett jävla klotter, trasiga bänkar och lekställningar. Rostiga sönderslitna gungor som rör sig ödsligt i den ljumma vinden.
Och inte en enda unge någonstans.
Det är ju helt rubbat. Vad är det som har hänt? Först tänker jag: Jag ska faan skriva en insändare! Min första insändare! Det här är ju skandal! Sedan tänker jag: Spelar det någon roll? I dessa tider av utförsäljning av vårt gemensamma folkhem? Av det folket slitit ihop för sina arvingar att förvalta?
När jag kommer hem försöker jag hitta något om Folkets park eller om lekplatsen på internet. Inte ett ord på Norrköpings kommuns hemsida, bara om Borgen: Mogendans och events.
Som Vonnegut säger: So it goes.