2005 debuterade han med diktsamlingen Sportsmän, och förra året kom den mycket personliga och originella dagboksskildringen Vikbodagbok som fick en del god kritik. Nu kommer Klippviks debutroman, Hotellet, som helt säkert kommer att få ett betydligt större genomslag hos litteraturkritiken.
I en okänd stad i nordliga breddgrader höjer sig Best Western New World Hotel som ett torn över omgivningen. "(--) På nätterna tar man alltid trapporna ifall strömmen skulle gå och hissen stanna. Man rör sig liksom svävande i djupled; inte så mycket i sidled.(--)" I romanens första del, rör sig huvudpersonen, nattportiern och nattvakten i en halvbedövad film noirprosa, i kronisk misstänksamhet mot varandra. Nattportiern känner sig övervakad, men är samtidigt satt att själv övervaka via knastriga kameror i garaget och vid de trasiga grindarna. Berättandet skiftar mellan andra- och tredjeperson vilket ger en bisarr, nästan David Lynch-aktig känsla av ett sceneri som oavbrutet glider mellan dröm och verklighet. Språket är kyligt och avvaktande, som att berättaren väntar sig att bli avslöjad, kanske attackerad?
Plötsligt en natt exploderar en bil i hotellets garage. Ingen skadas och ingen vet hur det har gått till, men misstanken om att det rör sig om ett attentat växer sig starkare.
Längre fram får vi också möta Elisabeth, en av hotellets gäster, som har fått veta att hon har smittats av ett dödligt virus och Abbe, en ung man i ett avlägset bergigt land, som ivrigt väntar på att bli beväpnad och få delta i det heliga kriget.
Kopplingen mellan personerna, mellan romanens olika delar är inte alldeles självklar, men under hand växer en större bild fram, ovanför de rent personliga. Precis som vår samtids diffusa kopplingar mellan västvärldens Best Western New Worlds glimmande babelstorn och den islamska fundamentalismens hotfulla, nyckfulla attacker, som vi tycks stå helt försvarslösa inför. Finns det ett samband mellan mig som människa i denna otrogna, sataniska västvärld och en vanlig fotsoldat i det al-Quaida vi i vår tur avskyr?
I Hotellet lyfts dessa dolda strukturer, alla suddiga kopplingar fram, inte till solklar skärpa, för någon sådan finns ju inte. Nej snarare visar Ola Klippvik upp hur något så pass grumligt ändå kan ha en koppling ända ner till personnivå.
Och han gör det suveränt, såväl i kontext, bärande tanke och språk
Ibland, och det är inte särskilt ofta när det gäller nyare svensk prosa, så fylls man av en viss bävan redan när man har läst kanske bara första sidan, ja ibland bara de första raderna. Känslan av att jag är med om något nytt och stort. Romaner som Trotzigs Dykungens dotter, Kandres Bübins unge eller Fagerholms Den amerikanska flickan är, för min del, exempel på romankonst som gett en sådan inledande känsla av storhet, och som dessutom hållit detta löfte ända fram till slutet.
Ola Klippviks Hotellet kan nu läggas till denna tunnsådda division.
Det som gör en litterär text till stor litteratur är närvaron av ett personligt tonfall, ja en genomgående andning om man så vill. I Hotellet har Ola Klippvik funnit ett djupt personligt tilltal, slagit an denna så bärande ton.