Dead man walking…
… avser den ångestladdade ”promenad” som dödsdömda fångar får göra från dödscellen till galgbacken. Det kan tyckas lite väl smaklöst att jämföra ett Kolmårdsbesök med ett dödsstraff, men min reptilhjärna gjorde den liknelsen.
Ett mysigt Kolmårdsbesök hör sommaren till, tänkte jag och packade in döttrarna i bilen för en heldag med tapirer, delfiner och björnar. För egen del så kan jag sitta i timmar framför aporna och beundra deras beteendemönster. Den här gången tog det bara en kvart innan yngsta dottern tröttnade.
”Pappa, det räcker nu. Vi har fler saker att hinna med.”
”Självklart, tjejen. Vi ska ju till barnens bondgård.”
Hon skakade på huvudet. Kolmården 2016 är inte primärt en djurpark där barnen kan titta på djur från olika världsdelar. I deras värld är Kolmården numera förknippad med bergochdalbanan Wildfire, ett hiskeligt plockepinnbygge, som jag är rätt kluven till. I mina barns ögon är jag blott en relik från forntiden. Att jag anser att djurparker och nöjesfält är två forum som kräver olika sinnesstämningar, tycker de bara är tramsigt.
Eller som minstingen uttryckte det:
”Pappa, om man inte har åkt Wildfire, så har man inte varit på Kolmården. Så är det bara.”
Givetvis släppte jag taget om aporna och följde med till den rangliga bergochdalbanan. Jag blickade uppåt och blev genast yr. Plötsligt stod vi i kö till spektaklet och eftersom mina två äldsta döttrar utsåg varandra till åkkamrater, fick minstingen förbarma sig över mig. I vanliga fall, när vi står inför något obehagligt, är det jag som får lugna henne. Nu var rollerna ombytta och när hon tog min hand och drog mig framåt, tänkte jag på de dödsdömda fångarna.
Blicken flackade åt alla håll och jag såg fastspända människor i vagnar, folk som skrek och grät och jag hoppades att minstingen skulle ångra sig. Men icke. Sakta men säkert pressades vi framåt i kön och inom mig skrek bödlarna ”Dead man walking, dead man …” Det var folk överallt, men det enda jag såg var de tuggummituggande sommarjobbarna som spände fast fångarna innan färden till evigheten.
Minstingen flinade och tryckte ner mig i sittbrunnen. Jag försökte få ordning på midjebältet, men innan jag visste ordet av så hade en tuggummibödel tagit mina glasögon. Händerna skakade och då jag inte längre kunde se, hade jag ingen chans att fästa bältet. Just då gjorde dödsvagnen en krängning framåt och det slog det mig att jag faktiskt kommer att dö. Jag kommer att ramla ur vagnen och min kropp kommer att singla som ett svettigt klot genom luften, slå i träbjälkarna, innan den landar i asfalten.
I sista stund säkrar tuggummibödeln mig med bälte och bygel. Till vänster om mig sitter minstingen och ler. När vagnen rullar uppför den första backen, tar jag hennes hand och rabblar mantrat ”Det kommer att gå bra, det kommer att gå …”
Hon skrattar hysteriskt och jag förstår verkligen inte varför. Mitt eget kött och blod har helt tappat förståndet. Väl uppe på den högsta punkten, stannar dödsvagnen till och då skriker jag neurotiskt: ”Jag vill inte dö, jag vill inte dö, jag vill inte…”
120 långa sekunder senare är vi i mål. Genomblöt av diverse kroppsvätskor och med skakande ben, dråsar jag ur vagnen. Jag vänder mig gråtfärdig mot min dotter och ska precis förkunna ”Aldrig mer”, men hon bara plirar med sina ekorrögon och utbrister ”Visst var det coolt, pappa? Nu åker vi en gång till.”
Där och då, satte jag äntligen ner min skakande fot:
”Nej, kära dotter, nu vill pappa gå till barnens bondgård och klappa killingar.”
”Vi hämtar dig där när vi är klara, men nu har du också varit på Kolmården. På riktigt…”