Författandet är ett hantverk att helhjärtat hänge sig åt.
Det skulle aldrig falla mig in att slänga ihop en smörkniv och kalla mig möbelsnickare. Jag skulle aldrig kalla mig yrkeschaufför dagen efter att jag tagit körkort. Jag är ingen läkare för att jag kan plåstra om ett blödande finger. Samhällets syn på författandet som någon form av hobbyverksamhet, som något man kan ägna sig åt på nätterna, öppnar upp för vem som helst att kalla sig författare.
Jag tycker det säger något om litteraturens status, när så många tror att ”det är bara att skriva en bok”.
Det är ungefär som om varje hobbymålare gick till Moderna Museet och begärde att få ha en egen utställning, säger Kerstin Aronsson, förläggare från Göteborg
Författare är ett yrke bland alla andra. Alla förväntar sig att bibliotek och bokaffärer ska vara fyllda med böcker, men ingen vill klassa författandet som ett yrke lika mycket värt som en pilots, en läkares eller en busschaufförs.
Skriva kan man göra på fritiden. Ingen annan yrkeskår skulle acceptera att bli behandlade som förvuxna barn, som naiva drömmare med för stora hjärtan.
Samhällets syn på konstnärligt skapande är bedrövlig, omänsklig och oändligt förlegad.
Nyligen fick en tävling avblåsas eftersom manuskripten förlaget fick in var för dåliga.
Det är ett oroande tecken i tiden. Samtidigt lyser samtidslitteraturen med sin frånvaro.
Dagens arbetarklass verkar ha fullt upp med att roa sig till döds. De har inte tid att skriva böcker om sin verklighet. De ljuger bort denna verklighet istället, förvanskar den, låtsas inte om den. Förr fanns en bildningshunger hos arbetarna. Förr fanns Moa och Harry Martinsson, förr fans Stig Dagerman och bildningsförbunden.
Nu finns teve och billig underhållning.
Arbetarklassen värnar inte om sig själva. De ser bara till att ha någon under sig, att någon står lite längre ner i samma hål. Arbetarklassen skiter i Marcel Proust och Pär Lagerkvist. De tittar på Saltön och Lets Dance istället. Det är synd. Och det är också synd att de inte själva sätter sig ner och beskriver sin egen verklighet, sitt eget liv, sina egna tillkortakommanden, sin egen sorg och sin egen glädje eftersom det är min övertygelse att vi är många som skulle vilja läsa något annan arbetarlitteratur än den som människorna på de stora tidningarnas kultursidor bestämmer är arbetarlitteratur; språkliga experiment på invandrarprosa, självutnämnda fanbärare utan förankring i verkligheten de säger sig företräda.
Alla människor har en historia att berätta. Det är min övertygelse. Och det ryms också mycket guld i floden av outgivna verk. Det vittnar mitt jobb som recensent i denna tidning om inte minst. Samtidigt hade det varit skönt att få läsa om vreden, bitterheten, sorgen och glädjen hos vanligt folk ibland. Fast folk kanske inte är förbannade längre?