Han är efterlängtad och rena urbilden för en dirigent, Michail Jurowski. Inget flirtande utan en värdig promenad, likt en allvarlig vadarfågel utrustad med käpp istället för lång näbb, för honom fram till dirigentpulten.
Väl där ger minimalistisk slagteknik med små impulser till orkestern stora utslag i dynamik och känslomässigt uttryck. Även om det visuellt kan se lite torrt och tråkigt ut så finns ingenting av intellektualisering när klangerna når örat. De ofullbordade symfoniernas afton med Franz Schuberts länge byrålådslagda h-moll symfoni upplevdes allt annat än ofärdig i Jurowskis tappning. Ingen känsla av motstånd i orkestern som blev ett följsamt självspelande instrument under mästarens händer. Mjukt tassande stråk, träblås som öppnade blomkalkar, mildhet och innerlig glöd i det rika melodiska material som den unge Franz Schubert skapat. Finlemmad förhoppningsfull ungdom i första akten möter den åldrade och desillusionerade enslingen i andra.
Anton Bruckners symfoni står i kontrast till det milda hos Schubert, här följer urladdning på urladdning som om tonsättaren prövar gränsen för vad som är möjligt. En annorlunda klangvärld som balanserar mellan olika tonarter, komplex och förvirrande som livet självt kan vara. Stråket som på ett par ställen kändes klart underdimensionerat fick slita hårt på taglet för att balansera en utbyggd Wagneriansk besättning i blåset. Bruckner gestaltar ren vilja eller urkraft i repetitiva rytmiska utbrott där jag inte uppfattar någon riktning, för rätt som det är upplöses viljekraften i vaga eller naiva melodislingor, teman som skymtar fram ur mörkret utan att förmedla trovärdigt lugn utan snarare ödslighet, tomhet. Vilse i en terräng med brett strömmande musik av gigantiska mått, både i tid och volym, framstår tredje satsens avslutande sorgesång mest autentiskt, kampen är över och avslutad, och därmed även symfonin. Han blev kanske inte färdig, vi blir aldrig färdiga, och det är som det ska vara?
