De kommer också drabbas av kärleken

Året innan hade jag missat festivalen på grund av en kolliderande släktsemester till Frankrike och förväntningarna var oerhört höga när festivalbesöket verkligen blev av.

Krönika
Samma förväntning som jag hade då ser jag i ögonen på de ungdomar som strömmar in på campingen idag. Det går nästan att ta på nyfikenheten, på glädjen som ligger i luften. Det här är ungdomar som snarare tänker på upplevelsen att få vara på festival än på att Rockparty bokat sin sämsta headlinerlineup genom tiderna.
Det är knappast en underdrift att kalla Ozzy Osbourne, Pet Shop Boys, Korn och Velvet Revolver för föredettingar. 50 Cent är knappast det mest vitala hip-hop kan erbjuda och resterande gäng på största scenen är nordiska artister som kan ses lite överallt jämt.

Som ni förstår, en festival är så väldigt mycket mer än bara banden. Även om det finns få saker som slår att glida in på någon av de mindre scenerna och uppleva riktigt bra konserter av mindre artister på väg upp - i år rekommenderar jag bland annat As I Lay Dying (metal), Uffie (dans), Detektivbyrån (electro), Client (synth), Tingsek (soul) och Blood Brothers (galenskap). Det handlar om gemenskap och om att för några dagar koppla bort omvärlden och bara njuta.
De besökare, flera av dem östgötska, som letat sig till Hultsfred i år står inför en storslagen upplevelse. Bland langos, förvirrade punkare, använda öronproppar och stekheta tält kommer de att drabbas av precis samma sak som jag en gång gjorde. Kärleken till festivalen.

Jag har varit här samtliga år, varav de fem senaste med olika pressuppdrag, sedan den där första gången för åtta år sedan. Har man en gång fått smak på det goda är det omöjligt att hålla sig borta. Så kommer det bli för många av dem som debuterar i år också. Trots ett dåligt startfält av band kommer de att fastna för allt det härliga som en festival innebär.
Tre dagar framöver är det upplagt för fest. För min del för åttonde året i rad.