De kan sitt ämne

Det är för hemskt, man kan inte ens lita på att hjältar är hjältar längre. Så fel han tänkte nämligen, vår kommissarie som redan har så många emot sig och så mycket privat att genomlida, hela hela tiden. Fast helt rimligt tänker han både rätt och fel.
Man gillar ju honom på något sätt ändå, Grens som han heter. Tystmulen, sturig, kvinno- åtminstone poliskvinnoföraktare, utom den han känner. Envis som synden och trots att han föraktar intuition tar han sina egna vibbar på största allvar.
Anders Roslund och Börge Hellströms fjärde är lika bra som den jag läst tidigare och som jag hör många andra läsare prisar.
Det här författarteamet kan sitt ämne, brottslighet, polishierarkier, juridiksvängar, och som här, så vidrigt bokstavligt, den undre världen.

Flickan under gatan är just det, en av alla de som hoppat av samhället, alla av olika skäl, de lever bland råttorna under staden, i alla irrgångar, somliga i hålor och rum som glömts bort, andra utrymmen vet man precis när man kan utnyttja och när man måste avvika och "byta våning". Undre världens folk är suveräna i sin miljö.
Som ovan jord finns många sorter här också, uteliggare är till exempel han som i sina maniska perioder borde tas om hand på sjukhus, om det fanns någon sådan god vård. Däremellan fungerar han ganska bra, smart med sina tjyvmetoder och totalt ansvars- och omhändertagande av den unga flickan som tytt sig till honom.
Det är mycket svart. Det är natt, det är de där råttorna, det är fuktigt och slemmigt, det är stinkande på sina håll, det är kallt och det är drogigt. Vem har sett ett brunnslock i gatan som entré till en annan värld? Den här är koncentrerad till Fridhemsplan och drar då mot kvarteren under själva polishuset och under Sankt Görans sjukhus. Det varken hjälper eller stjälper.
Till allt elände dyker det i svarta natten upp inte mindre än 43 påtända gatubarn som släppts av på Kungsholmstorg, från 6 månader till sådär 15 år. Höga på lim, skräckslagna, de tror att de kan vara i Skottland, de visar sig komma från Bukarest.

Den historien är parallell men lika stark, den naket grymma människosmugglingen, i all sin hopplöshet och hanterad med de bräckliga verktyg världen har. Nationella relationer visar sig ha överordnad betydelse.
Det som gör att man ändå tycker att boken och berättelsen är jättebra, är trovärdigheten, allting finns, allting pågår, nu, idag, man ser de olika världarna som har ljusår mellan sig men kanske bara är någon meter i geografin.
Det är ständigt gripande och man känner att Flickan under gatan har mer av socialreportage än litterär fiktion i sig.
Nästan slagen av alla grymheter skulle man ändå vilja att vår polis hade kunnat få en liten strimma av hopp på slutet. Men icke.