Dansk filmhändelse
En av årets bästa filmer, med omskakande yttre händelser, borrande, omutligt rak personpsykologi och starkt spel i laddat bildberättande, handlar om hur en medelålders lärare i samhällskunskap håller tyst om att hans älskarinna, en tidigare elev, kört ihjäl en polis under en protestaktion riktad mot en dansk vapenfabrikör.
Jesper Christensen spelar läraren som gör ett avgörande val.
Foto:
DRÅPET
Söderköpings Bio
Det är tredje filmen i Per Flys så kallade trilogi om proletariatet (Bänken), överklassen (Arvet) och nu medelklassen. Kanske är det den bästa av de tre filmerna, hur som helst ett bevis på att dansk film berättar moget, välgjort och fängslande om liv och död på ett sätt som dagens svenska film nästan aldrig kan.
Lärarens ställningstagande raserar hela hans liv. Det som börjar som en handling av solidaritet, med den yngre kvinnan och hennes ideal, som han stödjer, blir i stället en tragedi och en social katastrof för läraren, hans familj och polisens efterlevande, medan älskarinnan förblir samma person som tidigare, en ungdomligt tvärsäker aktivist, rätt självupptagen och bohemisk.
Händelserna är lätta att beskriva men Fly berättar dem så att de hela tiden slår åskådaren med dramatisk fräschör och oväntade nya infallsvinklar.
Som när polisänkan efter dödsbudet ringer upp sin mans telefonsvarare och hon och åskådaren får höra hans röst för första och sista gången. Det låter som grovt tårknipande socialsåpa men är ett sekundsnabbt ögonblick av äkta tragik. Lärarens misslyckade försök att försonas med sin fru (Pernilla August) och gottgöra sitt handlande regisseras också med kärv tydlighet och underdrift, helt utan sentimentalitet eller enkla försök att sprida sympati kring läraren, en fyrtiotalist med förflutet som sympatisör med 1970-talets radikala terrorister. På slutet, när han glidflyger med brinnande skärm som en modern Ikaros, tillåts vi inte ens sympatisera med honom som förolyckad. Han bara går hem efter sin ensamma upplevelse av flykt och frihet, omgiven av tomhet.
Jesper Christensen spelar läraren med makalöst eftertryck som självsäker och senare pressad yrkesman, uttråkad, småbitter familjefar som försöker börja om med en yngre partner och slutligen stingslig enstöring, manipulerad på kallt manér av älskarinnan.
Bilden av hans utveckling och följderna av hans moraliska val och påföljande ångest erinrar en del om Kieslowskis Dekalogfilmer. Det gör också fotot, som är medvetet oskönt och fult, med kantiga vinklar, ryckiga bildväxlingar, dominerat av svart, brunt och grönt.
Och vad har Dråpet med medelklassen att göra? Kanske med att känna sig kluven mellan behovet av privat lycka och en pockande känsla av delaktighet i samhällslivet, dvs. av att slitas mellan värden och värderingar som för läraren tycks lika viktiga. Han tiger för att vinna bådadera men förlorar allt.
Så jobbar vi med nyheter