Dagar som inte borde

Det handlar om att ha alla vibbar ute. Att alltid vara på sin vakt. Att se saker innan de händer. Att sniffa faran på håll, att lita på sina känslor redan innan de klarnar i medvetandet.
Nä, jag talar inte alls om brev med överraskande innehåll. Jag talar om dagar man inte borde tröska igenom. Jag menar att i uppvakningsögonvlicket ska man känna efter: ska/ska inte. Ja eller nej. Och lita på den där känslan som säger ska inte och ringa eller vad man nu har och säga att sorry, vi kanske ses en annan dag. Idag är det fel.
Borde ha gjort det i veckan. Jag visste ju på en gång att jag borde vänt näsan mot väggen, dragit täcket över mig och stannat i horisontalläge.

Om det hade kunnat hjälpa, men jag hade i alla fall inte utmanat alla småjävlar som attackerade mig hela dan.
Det blev så där ni vet. Alla har ju varit med om det. Antingen stjälper kaffebryggaren med åtföljande sörja över golv och kanske matta, man tar hudkräm på tandborsten eller hittar inte nycklarna när man ska iväg. Det där är lite olika, men alla känner vi igen de första varningarna. Så bränner man sig på/respektive biter sig i tungan när det är fikapaus, man ska iväg på jobb och ska ta en bil. Precis så var det här. Fanns ingen. Tidpunkten för träffen var mycket exakt angiven, 10.35. Av någon anledning, men visst ökar det stressen. Så stod man där, med cykel, men eftersom det var räknat med bil var tiden för knapp. Fick låna en privat.
Nej, säger ni, berätta inte mer. För ni vet precis vad som komma skall.

Jomenvisst. Bara att bekräfta. Det var en stor fin Volvo, kunde inte ens se rostfläckar på den. Nå, krock blev det inte men jag tror motorn skar och växellådan pajade och kopplingen gick åt pipan. Nu var ju inte det där mitt fel, inte alls, inte allt ialla fall, kanske, men det råkade inträffa just de minuter jag framförde detta ditintills så välsmorda fordon.
Det är i sådana ögonblick man tror på tomten. Den där riktiga, lilla elaka typen som aldrig ler så mysande som när den har hittat på nåt jävelskap.
Så följde ett uppdrag till, ännu en tid att passa, direkt på. För sent igen, försökte då snabbt komma till skott, alltså: vad handlade det om. Pang, pang, pang, tyckte jag. Stressen sprutade ur öronen. Vraket till bil hade fått lämnas mitt på en väg. Skulle ringa i mobilen och skrika på hjälp. Kortet slut.

De nya människorna visste inget om förutsättningarna och vill berätta allt, från början, mycket och länge och omsorgsfullt och med omtag. Sådant som kan vara trevligt i rätt sammanhang.
Försökte förklara att det inte var min dag, varför de tog till sin uppgift att få mig på bättre humör och tog allt en tredje gång.
Så gick det på. Jag kan berätta mycket mer, men ni vet ju ändå. Det enda jag ville se på tv hade jag spelat in - tror ni det blev rätt program? Det enda jag ville äta till middag var den där filégratängen från frysen - vad visade sig i förpackningen när den var tinad? Något gult, äckligt odefinierbart som mer hade med sunkig ärtsoppa än fräscht kött att göra. Bäst att sätta punkt här.
Bara en påminnelse: känn efter noga, redan i uppvakningsögonblicket.
Såvida det inte är en komplott, riktad från något obestämbart håll, ett led i modern krigsföring...