Då solen brände och åskan gick
Brittmarie Engdahl
Foto:
Nu består livet av sidor igen och framför allt ska de ju fyllas med något. Redan har jag fått vara med om möten jag sent kommer att glömma. Läser just nu John Mobergs första barndomsskildring, han som lördagstidningsläsarna kanske minns. En naturbegåvning på flera plan, opåverkad av litteratur, utan grubbel över konstruktioner och berättarperspektiv. Man hamnar rätt i ett Norrköping som även med mitt kortare perspektiv känns igen, jag har hört språket, platser dyker upp, folk och ansikten går att föreställa sig. Moberg skriver på ett självklart rakt sätt, hans historia bara finns där och säkert har den delats av många, mer eller mindre.
Jag är tacksam för det mötet.
Jag har hunnit läsa mycket den här sommaren, många lata stunder där boken ibland har trillat ner på näsan - visst är det härligt. Ännu ljuvare kanske är när man blir så fångad att man inte vill göra något annat än "se hur det går" så man läser medan man gör allt annat som man kanske måste.
Margaret Atwood blev så, en läsning jag inte kunde samla mig till tidigare men föll helt på plats när vardagsbruset tonades ner till sommarsus.
Några deckare som var jättebra fast jag inte för mitt liv kan komma ihåg vad dom handlade om, men gillar Hill, gillar en uråldrig Quentin, inte lika förtjust i en ny Wahlberg men fick en ny kick av gamle Wahlöös korta historier. Läs hans novell om skalbaggen! Jag har också läst en novell i en veckotidning där en flicka och en pojke fick varann på slutet och han var mörk och hon var ljus - den var illustrerad - och hon lutade sig lycklig mot hans bröst och viskade något sött och han lade beskyddande sin arm runt henne och där skulle den visst ligga hela livet. Värmen steg.
En bra sommar.
Hamnade - märk det ansvarsbefriande ordet - även i Björkvik Folkets park dagen D. Eller dagen P. Det mest intressanta som sas var när Göran berättade om sin cykelsemester med sin lilla gumma. Att dom besökte så många konditorier och att det fanns så många uppförsbackar. Och att det var vackert. Sen var det något lite hotfullt om att om vi ville fortsätta att se sol och måne och få lön från ett jobb och få äta oss mätta i fortsättningen och hedra vår fader och vår moder skulle vi byta valuta. Han fick applåder av alla utom av journalisterna som måste markera att de är objektiva. Inte vet jag om en en ska tro´t, men jag vill kunna fortsätta cykla och skulle gärna ge Göran många goda råd om denna hans nya fritidssysselsättning.
Denna sommar gav en lågsniffning på detta färdvis över Mälarens pärlor, den där med Gripsholm, så den där gamla smestan där dom gör så fina knivar, till Västerås där en av våra fyra cyklar stals - lär vara som tjuvaktigast just där - till den där lilla fina stan där man fick kyrkkaffe till högmässopris - det var nog Strängnäs - och till charmlösa Enköping med sin konstiga stadspark som försökte tävla med Norrköping. Det händer alltid något när man är ute och cyklar, som bekant. Göran vet.
Om inte annat ger det vissa ömma ställen och denna sommar saltvatten i svidande strömmar över kroppen. Spännande för en gammal människa som aldrig varit viking.
Så jobbar vi med nyheter