Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Då nässlorna blommade så fåfängt

Det spelar kanske ingen större roll vad lärarna föreslår när man är sådär 13. Åtminstone inte när det, som vi antog, handlar om klassisk naturlyrik. Den integriteten har inte så många unga tonåringar. Åtminstone inte den unga person jag minns bäst.

Brittmarie Engdahl

Brittmarie Engdahl

Foto:

Kultur och Nöje2004-01-12 06:00
Ingen i klassen sa att Harry Martinson var bra. Lite yngre hade vi fångats av Nils Holgerssons resa och okritiskt slukat allt som bjöds från biblioteket. Men när fröken i femman eller om det var sexan sa att vi skulle läsa och redovisa När nässlorna blommar, då var det en plåga. Kanske var det någon högre i klasshierarkin som bestämde att det skulle vara pest att läsa Martinson.
Det tog många, många år innan jag tog fram den lilla boken igen. Närmare bestämt ett halvt sekel.
Och fann en underbar barndomsskildring, ett språk som ännu är eget, pulserande och livfullt, det följer också lille Martins utveckling och man överrumplas av insikter. Som hur det övergivna barnet var klokare som femåring än som rädd sjuåring. Det kan den drygt 30-årige författaren veta, från minnet.
Harry Martinson föddes i maj 1904 och det firas i år. Hans öde är naturligtvis mycket intressant, övergiven, sockenbarn, osedd, utnyttjad, och idag skulle han väl kallas maskrosbarn.
Något fick honom att våga, att sticka ut hakan, att så småningom tro på sig själv, att inte duka under eller förkvävas. Det är djupt hoppfullt, fortfarande. Men visst förvränger försvaret människan.
I min gamla bok hittar jag några understrykningar. Vi verkar ha fått uppgift att hitta liknelser, sånt ambitiösa svensklärare ger i uppgift. Jag läser beskrivningen av kvinnan som kallas Blå Kaja: "hennes hjärterum var litet och fruset, det satt som ett surt lingon i bröstet".
Man vet precis.
Han skriver om hur hans fostermoder omvandlas till styvmoder då hon får ett eget barn.
Lakoniskt.
Så synd att man inte kan vända på sin ålder och födas gammal - nu vill man ju veta allt, i skolan då allting bjöds, var det ofta en plåga. Men hade man förstått hade man också känt igen sig, hur barnet är osynligt ibland, hur man visste att man var falsk, hur man kunde utnyttja situationer. Men sådant, allmängiltiga erfarenheter, tog lång tid att se.
Han klarade sig igenom - allt utom det grymmaste, den mest renläriga 70-talsvänstern och avunden då han fick Priset.
För Martin hände ingenting, skriver han. Han arbetade, han levde i kärlekslösheten, han ägde det största självmedlidande. Han drömde om främmande avlägsna platser, om Kalifornien och Pommern. Att skriva i skolan var en stund av lycka, där satt han, "konung över tje-ljuden och prins av äng-ljudet". Fast på rasterna blev det stryk förstås, rutinmässigt.
Harry, Harry, det blev ju nobelpris och berömmelse till sist. Inte alltid så prisad i sitt förhållande till Moa, men så finns det heller inget nätverk av män som analyserar och försöker förstå männen i relationer.
Men det handlar trots allt om mannen som skrev Aniara.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!