Csardasfurstinnan - klockren fullträff

Teater
Fjärde Csardas på Arbis - hoppas det blir fler!
Det finns ju ett skäl till att den här knasiga operetten bara spelas och spelas i världen och det finns bara en scen i Norrköping som kan ta det här spektaklet. Det ska vara en teater som Arbis eftersom det finns varieté och cabaret som viskar i väggarna, från rosiga amatörer till blomstrande primadonnor och så Gideon Wahlberg -- det gör allt så lagom anspråkslöst - eller -fullt.
Större uppsättningar med fler balettflckor och dansande gossar och mer påkostad scen har förekommit på dessa tiljor, även i Csardas. Men frågan är om någon har varit så vacker och så skönsjungande.
Den gästande operasångaren Eva Österberg gör den kvinnliga huvudrollen Sylva Varescu alldeles njutbar men Pontus Helanders Edwin matchade med all önskvärd kraft i sin sång. För att inte tala om agerandet från båda håll.

Angela Wannbäcks suprett Anastasia hade Lars Fager mot sig, också här var sången alldeles klart njutbar. Fager fick en riktig roll att bita i och det var roligt att se hans förmåga. Honom skrattade vi gott åt!
Kálmáns stackars Csardasfurstinna handlar ju egentligen mest om snobberi och så kallad bördsstolthet som förhoppningsvis är lite uträknat i våra dagar, men nej, det är möjligen bara formerna som ändrats en aning om man tänker efter.
Eftersom operett är skamlöst roligt när det gäller såna här frågor är det inte ens värt att försöka lägga något allvarsamt ansvar på föreställningen - sångerna är njutbara, kärleken är som alltid, synen på "små tärnor" och "listiga kvinnor" möjligen lika svårsmält när stycket skrevs (1915) som det är idag.

Men bort det! Helena Eriksson som gör den nippriga lady Bolingbroke, serverar repliker som "du har väl aldrig känt en csardas bränna under fötterna" så man nästan ryser av välbehag, Robert Lindblads furst Leopold kan säga "en varietéhoppa" med generationers förakt men erbjuder visning av sin "vapenarsenal" så snålvattnet rinner på damerna, Carina Perenkranz lyckas vända vilken roll hon än får till en suveränt kul figur. Och Michael Mårtensson, han gör många roller, alla krumelurer, viktiga för helheten och en klart rolig kille. Berndt Uthas utstrålar förnöjsamhet med att åter stå på sin gamla scen.

Stort beröm för att den här soppan blir så läcker ska ändå regissören Iwar Bergqvist ha. Han har agerat med frihet utifrån det givna. Det har gett stycket just den nödvändiga distans som gör att man inte hänger upp sig på gamla fördomar och plötsligt tycker att den hundraåriga champgnebubblande historien går an idag. Han får oss att gå med på att det är på skoj.
Det är inte dumt.